I Sverige har cirka en person av hundra en intellektuell funktionsvariation (IF), varav ungefär en tredjedel en måttlig eller svår. För Lina Rosenblads sexårige son Hjalmar, som även har autism 1, är den lindrig. Tillsammans med syskonet Naima bor familjen (i vilken Linas särbo med två barn också ingår) i Järved där vardagen, som Lina beskriver det, är ganska normal men alltid krävande.
– Hjalmar är världens mest påhittiga, fantastiska och glada kille, jag har sällan lika roligt med någon annan som med honom. Men han har inte riktigt språket, saker kräver mycket förklaring och han behöver ofta hjälp i sociala situationer. Från att han vaknar på morgonen är det 200 procent fullt ös, berättar Lina.
Mestadels söker sig Hjalmar till yngre barn för att leka. Även om hans välmående är bra i dag, är Lina orolig för framtiden och hans psykiska hälsa.
– Än så länge är han som alla andra, men ändå inte. En dag blir det mer påtagligt och han kommer att upptäcka det, säger Lina vars tredje barn Ingrid, född ett år innan Hjalmar och i jämförelse hade en mer märkbar funktionsvariation, inte längre är i livet.
För familjer som delar Linas vardag varierar behovet av stöd och i flera fall har vården mycket att erbjuda. Men Lina säger sig sakna något väsentligt.
– Att tackla oro och möta alla frågor är inget jag kan göra med föräldrar till normalfungerande barn. Hjalmar har en dubbeldiagnos och visst träffar jag föräldrar till barn med NPF-diagnoser (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som autism och adhd), men det är inte samma som IF. Vi möter en annan verklighet. Ta bara exempelvis hur Hjalmar ska bo. Och hur samhället bedömer människor utifrån vad man kan bli och är, eller att det ska vara lika i skolan när det inte är det.
Detta är frågor som Lina nu letar efter fler föräldrar att få diskutera om. Och då i första hand föräldrar till yngre barn med rätt att gå i grundsärskolan. De föreningar hon sökt upp har antingen äldre barn eller är inaktiva – Linas idé är därför att starta en egen samtalsgrupp att träffas med ungefär var sjätte vecka.
– Jag tror det finns fler som jag och det skulle betyda att vi inte känner oss så ensamma. Att få stöttning och samhörighet, i stället för utanförskapet i att inte kunna prata om barnens framgångar i skolan på samma sätt. Om det svåra finns mycket att prata om, men också att barnen även har fantastiska egenskaper. Och i förlängningen kunna göra vissa aktiviteter ihop, säger Lina Rosenblad som hoppas att den läsare som vill nå henne skickar ett meddelande via hennes facebooksida på vilken hon titulerar sig gymnasielärare på Hampnäs gymnasium.