Karin Efraim Gärdegård titulerar sig såväl beteendevetare som konstnär och illustratör. Nu kan hon även lägga till författare – ”Mardrömmar” är hennes första egna bok, och hon står för både text och illustrationer.
– Det var ett år sedan, jag satt och tänkte på att det kanske inte var någon som gjort sådana här berättelser om drömmar – och att mina bilder skulle passa bra till, berättar Karin som alltid varit intresserad av drömmar.
– Och det mänskliga psyket, jag har jobbat inom psykiatrin tidigare.
Karin kommer ursprungligen från Linköping och har bott större delen av sitt vuxna liv i Bagarmossen i Stockholm. Men sedan fyra år tillbaka är Docksta hennes hem, och här trivs hon tillsammans med sin dotter och sin man.
– Skillnaden mot Bagarmossen är väldigt stor och det var svårt att anpassa sig socialt i början, det tog nog ett år innan jag vande mig. Men nu är det bra, det är väldigt skönt att ha ett stort hus och jag har lärt mig att vara mycket ute i naturen.
Karin testade att skicka in sina illustrerade mardrömmar till olika bokförlag och fick positivt svar från två. Valet föll på Visto förlag som nu givit ut boken som innehåller 26 korta berättelser som alla bygger på mardrömmar.
– Några är mina egna och andra har jag fått från vänner och bekanta. Det är många som följer min konstsida och några av dem har skickat in sina drömmar till mig.
Illustrationerna till mardrömmarna för tankarna till en annan konstnär som gjorde sig känd för att skapa skrämmande teckningar och målningar – Hans Arnold (1925-2010).
– Ja, det är faktiskt många som har sagt det. Det är inget jag själv gått in för, men det känns förstås kul att bli jämförd med honom.
Vad är det som fascinerar med mardrömmar?
– Jag är intresserad av det mänskliga psyket och världarna som vi kan skapa i våra egna huvuden. Just nu håller jag på med en ny bok som handlar om psykoser, det blir nästan samma genre men mer om drömmar i vaket tillstånd. Huvudet kan bygga upp saker som vi inte visste fanns här, det är väldigt spännande.
Karin sammanfattar det hela mycket bra i inledningstexten i sin bok: ”Att somna är att tappa kontrollen. Att lämna över sig till något okänt. Är det så nära döden du kan komma? Finns det en risk att du inte vaknar när du somnat? Är psyket som rymden i ett mikroperspektiv? Oändligt. Eller finns det en början och ett slut? Riskerar du att möta dig själv på en plats du inte vill kännas vid? Vad händer när du somnat? Hur stor är natten?”