Tyska CAN stod inför ett vägval sedan sångaren Malcolm Mooney hoppat av strax efter debutalbumet ”Monster Movie”. Men så stötte basisten Holger Czukay och trummisen Jaki Liebezeit ihop med japanen Kenji ”Damo” Suzuki som var i München som gatumusiker. De bjöd in honom att sjunga med bandet samma kväll och enligt vissa historier fick han med sina vilda skrik publiken att fly från konsertlokalen.
Damo blev sedan en viktig kugge i det dubbelalbum som i dagarna firar 50 år – experimentella och banbrytande ”Tago Mago”. Många band och artister har uppgett att det här albumet varit oerhört inspirerande för dem, exempelvis Primal Scream, Jesus and Mary Chain, Radiohead, Marc Bolan, Flaming Lips och Sex Pistols. Musiken har beskrivits som psykedelisk experiment-rock och shamanic avant-funk, och CAN blev ett av de viktigaste banden inom krautrock. I dag skulle musiken nog kunna betecknas som frijazz.
Albumets kortaste stycke, ”Mushroom”, handlar eventuellt om en atombomb eller en psykedelisk drog – ”When I saw a mushroom head, I was born and I was dead”. 18,5 minuter långa ”Halleluwah” blev något av CAN:s varumärke, med ett härligt rytmiskt groove där Liebezeits trumspel imponerar stort. Andra skivan på albumet är minst lika skruvad som Pink Floyds föregångare ”Ummagumma” och avslutande ”Bring me coffee and tea” känns riktigt rogivande efter den utmaningen för lyssnaren.