Det som började med ett så kallat working holiday-visum till Australien, för att under ett års tid resa runt i landet och samtidigt tjäna lite pengar, resulterade slutligen i både bröllop, hus och barn – och en permanent adress i metropolen Perth.
– Det var inte ett svårt beslut i början, att bosätta sig här. Jag gillade Perth, det är som en småstad trots att den är så stor (närmare 2 miljoner invånare), säger Sara Nordin, 40, som i dag, många år senare, har sönerna Oscar och William tillsammans med maken Brett från Nya Zeeland.
Precis som hon beskriver sig själv är även Perthborna tillmötesgående och sociala och med sin myllrande mix av nationaliteter från världens alla hörn trivs hon alldeles utmärkt med vardagen i den varma huvudorten i delstaten Western Australia. Ännu mer sedan hennes föräldrar, Birgitta och Örjan Nordin, 2012 valde att säga upp sig från sina jobb och sälja sitt hus i Husum för att göra henne sällskap som nya medborgare i landet.
– Jag har haft en jättetur att de flyttade hit, jag är otroligt tacksam. Utan dem här hade det varit svårt att bo kvar, nu känner jag mer hemma eftersom en så stor del av mitt "riktiga hemma" är med mig, säger Sara.
Som ändå saknar sin mormor, sin bror Johan och brorsonen Frej som bor kvar i Örnsköldsvik. Avståndet länderna emellan innebär få besök från hemlandet.
– Oftast är det upp till oss att åka hem, vilket inte är det lättaste eftersom det är långt och kostsamt. Speciellt svårt är det när barnen nu blivit äldre, här är det mitt i läsåret med två veckors ledighet när det är sommar i Sverige.
Den senaste tiden är det dock en annan faktor som hindrat familjerna att besöka varandra – coronan. I Australien stängdes gränserna i mars och restriktioner infördes tidigt; ingen kan resa vare sig in eller ut utan speciella tillstånd. För återvändande landsmän är alltjämt en två veckors hotellkarantän obligatorisk, något som de första månaderna bekostades av regeringen. Det är också därför som Perthborna i dag i stort sett kunnat återgå till en normal vardag.
– I korta drag har vi det väldigt bra just nu, i alla fall här i Western Australia – situationen är inte densamma i många andra delstater. Vi kan gå på bio och är den enda staden som kan ha 30 000 i publiken under AFL-matcher (nationella fotbollsligan) tack vare att det anordnas hubbar för lagen att sitta i karantän i, i två veckor, innan de spelar mot varandra och reser vidare till nästa hub. Det är nästan så att man glömmer bort hur resten av världen har det. Vi är väldigt tacksamma för det.
Sara, som studerar till psykolog på universitetet, har precis som barnen precis fått sommarlov.
– Jag trodde alltid att jag ville bli lärare, men ju äldre jag blev ju mer intresserad blev jag av att lära mig hur människor tänker. Att träffa människor med olika livsöden är intressant.
Till skillnad mot för barnen behöver hon inte bära skoluniform.
– Det är en av de olikheter jämfört med Sverige som jag lärt mig att uppskatta. I början kände jag: "Gud, vad tråkigt att inte få välja vad man vill ha på sig". Men det är hur bra som helst. Ingen pekar på någon som kanske inte har råd att köpa de nyaste kläderna och det blir inget tjafs över klädval på morgonen. Det fungerar jättebra.
Områdets parkområden, den kostnadsfria parkeringen vid köpcentran och de av delstaten underhållna grillplatserna som alltid påträffas skinande rena vid stränder och badplatser är andra saker hon uppskattar. Men det svenska är alltid en central del i Saras liv.
– Jag tänker fortfarande i de svenska årstiderna. Oscar och William pratar svenska, men skulle må bra av att vara lite längre i Sverige, för språket skull. För mig är det viktigt att de kan kommunicera med någon som inte annars kan göra det med dem. Även med traditioner, kulturen, så att de vet var de kommer ifrån. Vi är med i en svensk klubb som bland annat anordnar julmarknad varje år och där får vi prata med många svenskar. Där bakade jag om mamma pepparkakor till första advent.
För julen är, så klart, något som firas på svenskt sätt. I Australien är traditionen annars att fira på juldagen. Då med för säsongen högaktuella skaldjur.
– Julafton är en vanlig arbetsdag här, men Brett och mamma brukar ta ledigt. Vi har vänner att fira skandinavisk jul med också, bland andra en finländare som brukar tar med sig en morotslåda och andra finländska delikatesser. Sedan gör mamma köttbullar och pappa sina revbensspjäll. Det blir väldigt svenskt, förutom att vi måste skruva ner vår luftkonditionering för att göra det lite kallare. Juldagen firar vi sedan med Bretts familj. Pojkarna brukar skryta med att få två jular.
Gällande framtiden säger Sara:
– Först och främst vill vi gärna komma hem igen för att hälsa på. Men vi har pratat lite löst om att flytta hem, om än bara för att prova på. Det finns saker man saknar som man inte tänkte på som ung. Naturen, närheten, havet. I så fall blir det självklart till Husum, huspriserna börjar gå upp så folk verkar börja förstå hur fint det är där. Det svåra är bara att få jobb och att barnen är så rotade. Först måste jag också läsa klart utbildningen.