Det är kväll den 23 december och ute har det snöat ymnigt de senaste timmarna. I alla fönster lyser stjärnor och elektriska ljus. Människorna har haft en stressad tid för att hitta de rätta julklapparna som barn och barnbarn önskat sig, men nu är det mesta klart inför morgondagen. Ute i trapphuset söker sig doften av nyss griljerad skinka. Alla vill ha sin favorit på julbordet.
Jag går genom huslängan och tar den sista dörren ut mot innergården. Det är stilla och tyst utomhus. Snön dämpar stegen. Efter mig syns spår av mina 46:or. Det är höga mörkgrå filtluddor med snörning. Inköpta tidigt 60-tal, för att hålla varma fötter under kalla vinterdagar. Flitigt använda, men välbevarade. Nu är de sedan länge i mina ägor, lite för stora kanske, men sockorna är tjocka och snörena hårt åtdragna. Kvicksilvret har stannat fem streck under noll och mjuka flingor dansar förbi gatlyktans sken.
När jag kommit till framsidan av huset möter jag en man och en kvinna som jag känner igen. Jag lyfter min hand och önskar dem God Jul och de önskar mig detsamma. Jag hör hur de pratar när vi gått förbi varandra.
”Tänk att tomten redan är här, sa de. Undrar vart han är på väg?”
Det är ett helt år sedan jag hade på mig den här röda dressen och masken med det långa vita skägget. Luvan av röd sammet och de grå grovstickade tumvantarna. När jag går ut mot vägen och längs trottoaren, saktar bilarna ner och tutar åt mig. Jag vinkar åt dem och fortsätter att gå.
Det händer något inom mig, det är inte bara jag längre. Jag är bekant med den här tomten sedan många år och har fått uppleva att det bor ett litet barn, också i den stora människan. Säcken som jag bär på är lätt. Några fina påsar med hemkokta karameller och en bok med vackra ord. Mer behövs inte för att göra honom glad. Jag borstar av mig snön, stannar vid dörren och lyssnar. Ljudet säger mig att tv:n står på. Sätter fingret på dörrklockan och inifrån ropar någon;
”Kom in!”
Jag känner på handtaget, dörren är olåst. ”God Jul, Johannes!”, säger jag. Där sitter han på sängen, den plats där han tillbringar sin mesta tid. Han har en skinnsoffa som står mellan tv:n och sängen, men där sitter han aldrig. Jag ser på hans uppträdande hur glad, men samtidigt förvånad han blir, av att få besök av tomten. Han drar fram stolen som står vid orgeln och frågar om jag inte vill sätta mig en stund. ”Du har det säkert jobbigt i dessa dagar”, säger han.
Nu pratar och frågar han om allt möjligt. Så knyter jag upp säcken och tar fram karamellerna. Då lyser det i ögonen på honom, när han ser att det är samma sort som hans mamma brukade göra varje jul, när han var liten. Nu är mamman borta sedan många år och själv fick han aldrig några egna barn. Han skulle ha blivit en bra pappa.
Ingenting blir sagt, men jag tror att han vet, vill bara inte bryta förtrollningen. En gång om året, kan man väl få känna sig liten och tro att tomten finns. Jag ger honom en kram, önskar God Jul och fortsätter min vandring ut i den tysta vinterkvällen.
Anita Forsberg