Ja, det här med coronakris. Det pratas ju inte om annat nu för tiden. Å inge roligt är det. Bara elände och dödsfall å arbetslöshet å numera t.o.m. isolering och instängdhet för en del av oss.
En sån trodde jag då aldrig att jag skulle behöva uppleva igen.
Jag har nämligen upplevt en coronakris tidigare i livet. Den låg dock mer på det personliga planet och hade inte samma omfattning och skadeverkningar som den nuvarande, även om det kändes så.
Det var i början av 1950-talet då jag första gången kom i kontakt med coronaproblemen. Det inträffade under den period i livet då man skulle vara kärit genom att tjuvröka.
På Ohlinskiosken i Alfredshem kunde man då köpa två lösa Boy för 10 öre å sen gå bakom vedstapeln och blossa med nån likasinnad kompis. Vid särskilt festliga tillfällen, när kassan var större, kunde det också bli fråga om ett par Florida som var ett dyrare märke.
Men sen inträffade katastrofen. Det fanns nämligen på den tiden – och finns kanske fortfarande – en cigarr som hette Corona och som vi grabbar i ett vilt ögonblick fick för oss att prova. Cigarr var ju fint och till det bidrog inte minst den ofta förekommande kommentaren från kvinnor att ”Jag tror det luktar herrar här” när nån av gubbarna tände en maggördelförsedd kubaleverans. Det höjde ju statusen hos de rökarna. Sen var det visst nån som tyckte det var gott också.
Nåväl; en sådan införskaffades en gång och förvandlades till rökringar och askpelare av imponerande slag. Till att börja med. Sen kom de följdverkningar som hade en hel del likheter med de fysiska som kännetecknar dagens corona. Visserligen inte lika dödliga även om de upplevdes så.
En annan likhet var påföljden, som bestod i omedelbar förvisning till rummet av farsan och där satt man och led i ensamheten. Så nog har man erfarenhet av corona alltid. Egentligen är väl enda skillnaden mellan dagens variant och dåtidens att målgruppen åldersmässigt var en annan, vilket gör att de som drabbas nu är betydligt äldre och ofta har genomlidit även den första varianten.
Nu uppstår frågan: Kan man skämta till det om så allvarliga saker som det vi upplever just nu? Svaret är naturligtvis NEJ. Men när man sitter här isolerad och inte ens får gå på kopra och köpa mjölk och tv-programmen mest handlar om sjukdom, arbetslöshet, död och annat elände är det kanske inte så konstigt att man vill lätta upp med lite hejigt också.
Man kan också söka tröst i vetskapen om att det har ju varit svackor i tillvaron förr också, men att det i långa loppet alltid har blivit bättre. I nuläget, med den här viruspandemin som har ordnat så att vi sitter isolerade och inte ens kan fara över till några bekanta och hälsa på eller in till stan för att äta lunch eller bara träffe falke, kan det kanske komma nån tanke på hur bedrövligt det är just nu.
Ända tills man efter några sekunder kommer på att egentligen bor man nog ganska bra åsså har man ju tv:n med en massa program, å maten kör en av pojka hem hit så vi kan äta som vanligt, å trekaffet serveras i vanlig tid. Och så det där 3 000-bitarspusslet som räcker i en evighet. För att inte tala om alla olästa böcker som man hinner läsa eller lyssna till. Och de där gamla grammofonskivorna som står och samlar damm, men som nu kan påminna om den gamla och riktigt goda tiden, då man dessutom orkade göra sånt som man nu numera har vant sig vid att bara drömma om. När jag tänker efter så är det nog ganska bra i alla fall.
Får man en liten svacka i tillvaron gäller det att snabbt jämna ut den, så den följer den där smittokurvan som folkhälsoinstitutet jobbar med. Man kan ju till exempel fundera över livet i yngre dagar. Till exempel tonåren, när scoutlivet var en framträdande i sysselsättning. Den som är lika gammal som jag och bor i Alfredshem har säkert inte glömt MoDos friluftsansvarige som bland annat hade tagit på sig uppgiften att leda scoutkåren. Han hade aldrig kommit på att sluta växa så han var flera meter lång. Han hade också lyckats få en synnerligen lång haka som gav ett spännande utseende.
Han kallades allmänt ”Långa lassot” och var en baddare att få oss småpojkar att inse hur roligt det var att vara ute i skogen och tända eldar, göra knopar, klättra i trän och andra aktiviteter som gjorde tillvaron till en fest om man höll ihop och hjälptes åt. Patrullerna Björnen, Ugglan, Räven och Falken blev självständiga grupper i samarbetets tecken.
Det där kanske lade grunden till mitt och hustruns nu 65-åriga äktenskap som även om det innehållit en och annan svacka ändå måste sägas vara av bättersorten. Vi har sagt oss att det alltid gäller att ha mycket TYCKOM, att leva i nuet och att ha roligt. Det gäller nog också nu i dessa coroliga tider.
Det här med isolering kan förresten vara av godo också ibland. I unga år när livet var som hetsigast hände det med jämna mellanrum att det dök upp ett behov av att dra sig tillbaka och bara vara ensam ett tag. Vid såna tillfällen kunde själviskheten ta överhand med följd att stackars hustrun lämnades med barn och vardagsbekymmer när jag tog ett par dagars isolering för att bara vara själv. Vid såna tillfällen axlades ofta gevär och fiske- utrustning för en färd till Rocksjöliden där en god vän hade en liten stuga i ensamheten. Där var det både isolerat och ensamt, mitt ute i ödemarken.
Om det nån gång blev för ensamt kunde det ordnas med ett besök hos en gammal heders- man som hade ett torp nån kilometer bort.
Där bodde Edvin Olofsson i ett strömlöst hus beläget sju kilometer från allmän väg. I det torpet levde han med hustrun och sina nio barn som alla var flickor. Naturligtvis fanns det ingen ström, utan belysningen ordnades med gasol vilket gjorde att det blev en ganska förtätad stämning framåt kvällen. Den här isoleringen fylldes förstås med vardagliga sysslor som bland annat innehöll fiske i Rocksjön för att få till en och annan måltid som omväxling till den egna produktionen av mjölk, kött och spannmål från de magra åkrarna.
Kom man dit vid rätt tillfälle kunde man bli bjuden på Edvins sagolika abborrsoppa där skal- larna fanns kvar och stirrade upp från tallriken. När jag sköljde ner den med det han kallade Rocksjöchampagne fick jag en upplevelse som på alla sätt lärde mig att uppskatta den sortens tillvaro.
Ja, vi reagerar ju olika i den här synnerligen ovanliga situationen. En del – och dit räknar jag mig själv – accepterar läget som något man inte kan göra något åt utom att ställa in sig i ledet och följa de råd som experterna lämnar. Andra ägnar sig åt oro och rädsla för vad som kan komma att ske. Det är naturligtvis begripligt särskilt bland oss äldre som dessutom hunnit dra på sig en eller annan sjukdom redan före coronan. Och ingen vet med säkerhet hur utvecklingen blir framöver med arbetslöshet, förändrat ekonomiskt läge och andra följdverkningar.
Samtidigt har det tydligt visats hur hänsyn till och omtanke om andra utvecklas i nödsituationer, så det kommer säkert mycket positivt av det nuvarande eländet också.
Det finns nog en liten scout i oss alla, som behöver ut och röra på sig och upptäcka hur kul det kan vara. Men det gäller att hålla ut och inte bara ge upp. Så småningom vänder det tillbaka enligt all erfarenhet från tidigare svängningar i tillvaron. Men då gäller det att vi är solidariska och ställer upp på de råd som myndigheter och styrande ger. Med stor sannolikhet vet de bättre än vi vanliga vad som krävs.
Så vi hänger väl på OCH låter bli att fuska! Då går det mycket fortare och då blir det roligare att komma in på banan igen.
av Olle Boman