Scenario 1: Din granne vill stoppa all invandring eftersom invandrare begår så många brott.
Vad blir din reaktion, A eller B?
A) Du säger ”Jag förstår din frustration, och håller med dig om att integrationen misslyckats på många plan. Men 95 procent av de utlandsfödda har aldrig ens misstänkts för något våldsbrott, och 88 procent har aldrig misstänkts för något brott över huvud taget. Om du var en skötsam svensk i Nya Zeeland, skulle det inte kännas fel om folk höll dig ansvarig för varje skjutning som en grupp tyska gangsters begick?”
B) Du hytter med näven och säger ”Jävla rasist!”
Scenario 2: Du är abortförespråkare och personen framför dig visar sig vara abortmotståndare.
Vad blir din reaktion, A eller B?
A) Du säger ”Jag förstår att du drivs av omtanke om det ofödda barnet, och det respekterar jag. Men i biologisk mening har fostret inget spår av medvetande under de första 23 veckorna, och för mig är det medvetandet som gör oss till människor. Därför värderar jag kvinnans rätt till sin egen kropp ännu högre.”
B) Du räcker långfinger och fräser ”Jävla kvinnohatare!”
Scenario 3: Du är abortmotståndaren från scenario 2. Väljer du A eller B?
A) Du säger ”Jag förstår att du drivs av omtanke om kvinnans rättigheter, och det respekterar jag. Men jag betraktar varje människoliv som något heligt redan från befruktningsögonblicket. Därför värderar jag barnets rätt till sitt eget liv högre än allt annat.”
B) Du utdelar en skrevspark och skriker ”Jävla barnamördare!”
Om du i samtliga scenarier valde A, då tycker jag om dig lite extra! Jag är nämligen dödligt less på B-repliker som förvandlar givande samtal till infekterade bråk. I en vettig diskussion måste målet vara att alla parter ska få större förståelse för varandra, och steg 1 är att inte stämpla folk som illasinnade på förhand. När feministiska aktivister avfärdas som manshatare och de som vurmar för kärnfamiljen avfärdas som homofober, då stryps varje chans till dialog. Den inte särskilt chockerande sanningen är att människor kan ha goda avsikter. Du kan vara integrationskritisk utan att drivas av rasism, sympatisera med palestinierna utan att vara antisemit och sympatisera med Israel utan att vara islamofob. Du kan till och med (även om det är sällsynt) gilla Timrå utan att hata Modo.
”Fascist! Kommunist! Antikrist!”. Så snart det där första skällsordet släpps lös återstår bara pajkastning. Alla som har sett politiker gnabbas i en tv-studio vet hur det fungerar. Som debattör behöver du inte övertyga din debattmotståndare om någonting, för din verkliga målgrupp är de stackare som hör er bråka. Därför slipper du också lyssna på dina motdebattörer. Det bör du tvärtom undvika – annars riskerar du att drabbas av oönskad förståelse för deras sätt att tänka. Ett betydligt smartare drag är att medvetet feltolka allt de säger och låtsas upprörd över det som du låtsas att de sagt. Då kan du faktiskt vinna debatten utan att ha fört fram ett enda argument som stödjer dina åsikter. Det räcker att kasta så mycket skit omkring dig att du vid rondens slut framstår som det minst stinkande alternativet.
Så ska inte ett samtal mellan människor fungera. Om en diskussion mellan dig och din partner slutar med en vinnare och en förlorare, då har ni båda misslyckats.
Först när ingen bryr sig om vem som vann har ni båda vunnit.