Markus Näslund: Första gången...
...jag nätade i NHL.
Det tog 14 matcher, inte alls någon succé- debut. Jag minns Curtis Joseph i målet och att pucken styrdes på en motståndarskridsko. Inget highlightmål alltså och inget jag gick ut och firade, det var mer en punkt att bocka av. Milstolpar, första målet, första hattricket… Jag har pucken än, hemma i en bokhylla. Som symbol är den rolig att ha kvar, men min första säsong i Pittsburgh var frustrerande, lite av ett misslyckande. Så jag känner inget speciellt när jag tittar på den i dag.
...jag förstod att jag hade det som krävdes.
Jag kände väl att jag tillhörde de främsta i laget redan när jag var 8-9 år. Men innan det var jag dålig på att åka skridskor och fick stanna hemma från en cup i Bjästa. Då hade jag lust att lägga av. Men farsan sa: nu använder vi jullovet till att jobba på åkningen. Sedan gick det bättre. När jag under pojklagstiden i Järved fick spela med äldre, ibland med tre års skillnad, tyckte jag aldrig att det var läskigt. Jag gillade utmaningen. Som person är jag väldigt målinriktad i det mesta jag gör, jag har alltid haft en tro på mig själv. Samtidigt ligger mycket av framgång i hockey på tränaren, vilka han bestämmer att man ska spela med och istiden man får.
... jag grät över något.
Det var väl som bäbis (skratt). Jag har inget påtagligt minne, kanske har jag varit förskonad från tråkigheter. Men jag är en känslomänniska, ännu mer sedan jag fick barn. Filmer om barn och familj, då kan tårarna trilla. Jag minns när Lotta var gravid och vi såg ”Titanic”… jag grät mest i hela bion. Jag tror inte att jag gråtit så mycket varken före eller efter.
...jag märkte att jag blir igenkänd.
Det var ingen aha-upplevelse utan smög sig fram i och med debuten i Modos A-lag och att media skrev. Folk man inte kände började hälsa och förväntade sig liksom att man skulle hälsa tillbaka. I Nordamerika blev det på ett helt annat sätt: där tittar de inte bara lite extra, de skriker namnet och vinkar. Jag har aldrig haft svårt för det. Du har ett ansvar att bemöta fansen på ett schyst sätt, tycker jag. Även om du sitter på restaurang med familjen. Många säger nej – men inte jag, för det krävs mycket av någon att komma fram. Kanske att de varit nervös innan. Då vill jag ge dem en positiv upplevelse i stället för att de ska känna att man inte bryr sig. Men jag lider med de verkligt kända, som filmstjärnor med paparazzis vid husknuten. Det är ingen livskvalitet. I dag är det lugnt när jag besöker USA, men helt annorlunda i Kanada och Vancouver. Åker jag tillbaka i dag kommer folk fortfarande fram, där finns ett helt annat intresse. De minns fortfarande oss ex-spelare.
...jag blev pappa.
Det var 1998 när Rebecca föddes. Att få vara med på en förlossning är inte en självklarhet i vår bransch, man kan vara på bortaplan. Men hon föddes dagen innan säsongens sista match och jag har haft tur att få vara med alla tre gånger. När Alex föddes flög jag tidigt från Nashville och hann precis fram. Att bli pappa är fantastiskt, livet blev så mycket bättre med familj. Nu är det kul på ett annat sätt när de är äldre och man har fått mer av en kompisrelation. Vi försöker resa när vi har möjlighet, att komma bort tillsammans är alltid jättetrevligt. Alla har haft ett sportintresse. Mest Alex, som spelar hockey. Vi pratar dock inte jättemycket hockey, han får komma om han vill och bolla något, har jag sagt, men han är nog mer intresserad av vad andra har att säga. Hockeyn har förändrats mycket. Jag är glad att barnen har minnen av tiden jag var aktiv, men det känns bra att jag slutade när jag gjorde och kunde vara med under deras uppväxt i en normal papparoll. Det blev bra tajmat.
... jag hörde talas om att min Vancouver-tröja skulle pensioneras.
Jag fick samtalet från Vancouvers general manager efter säsongen jag spelade i New York. Det var inget jag ens hade funderat på, men det är extremt hedrande att ingen kommer använda nummer 19 i Canucks igen. Ceremonin var en fantastisk upp- levelse och ett bra sätt att sluta cirkeln, med vänner och familj på plats. Verkligen ett jätteroligt minne. I år är det 50-årsjubileum för Canucks, då blir det en ceremoni för oss som fått tröjorna upphissade. Och sedan är det tvillingarna Sedins tur, att få vara med då och dela deras glädje känns jättekul.
...jag gled in med min båt i Ulvöhamn.
Jag hade en dröm att hitta ett boende där när jag bodde i Gullvik och hösten 2006 blev husaffären klar. Det är så fascinerande, känslan är densamma varje gång. Det blir en viss sinnesstämning, ett lugn som hela familjen tycker är unikt. Det är något speciellt med Ulvön. Jag är jättetacksam att vi fick möjlighet att skaffa ett boende där. Vi är där fyra veckor om året i snitt.
...jag kände att det finns en Gud.
Eftersom jag växte upp i en kristen familj har det alltid funnits där. Att sedan bli vuxen och själv känna efter, vad jag själv ville kommunicera och inte, var bra. För litegrann har jag känt att jag sattes i ett fack, att ”här är Markus, en idrottsman som är kristen”, som inte var helt naturlig för mig. Jag har min egen gudstro i dag men är inte aktiv inom kyrkan. Att säga sig vara kristen är ett jättestort ansvar, det handlar inte bara om att man kan bibeln. För mig är handlingarna viktigare än vad man säger.
...jag träffade en stor idol.
Jag är inte en sådan som har idoler, däremot förebilder. Men att träffa Mario Lemieux 1992 när jag åkte över på träningsläger i Pittsburgh var stort för mig. Jag hade följt honom länge. Jättehäftigt. Han var jättetrevlig och lika bra som jag trodde att spela med. Jag berättade nog inte att jag såg upp till honom, men han märkte det säkert på mig (skratt).
...jag bollade med tanken att bli affärsman.
Vad som skulle hända sedan var en tanke jag hela tiden sköt upp under min aktiva hockey- karriär. Efter tiden som general manager i Modo kände jag att jag vilja testa något annat. Fastighetsbranschen halkade jag mest in i. Jag har fått lära mig från grunden vilket varit en stor utmaning, som när man satt där och skulle göra byggherrekalkyler. Jag trivs och nu är det kul att vara inne i slutfasen av Strandkajen- projektet. Att skapa saker och se allt växa fram är tillfredsställande.
...jag googlade mitt eget namn.
Oj... jo, det erkänner jag att jag har gjort. Jag tycker att bilden av mig kan bli ganska tråkig ibland. Man vill vara korrekt i media, vilket kan uppfattas som stelt. Det är inte många jag släpper in på livet. Men de som känner mig på riktigt skulle nog säga att jag har glimten i ögat och gillar lite halvtorra skämt. Och att jag gråter när jag ser Titanic.
...jag spelade med tröjnumret 19.
Det tilldelades jag året efter debuten i Modos A-lag, hösten 1990. Först hade jag 33. Jag hade ingen koppling alls till 19, men som hockeyspelare är numret viktigt och något man får en förkärlek till. Jag vet att Anders Vikberg hade numret, jag såg Modo som barn och gillade honom då, så på det viset var det lite roligt. Visuellt tycker jag också att 19 är snyggt. Det kommer alltid vara ett speciellt nummer. Nej, jag använder det inte på casino (skratt). Det har inte återkommit i andra sammanhang förutom i en mejladress. Det blir ju lätt så att man slänger in 19 när det ska vara siffror någonstans.
Markus Näslund
Ålder: 46.
Familj: Lotta, fru och barnen Rebecca, Isabella och Alex.
Hockeyklubbar: Järveds IF, 1979-1988, Örnsköldsviks SK, 1988-1989, Modo, 1989-1993, Pittsburgh Penguins, 1993-1996, Vancouver Canucks, 1996–2008, New York Rangers, 2008–2009, Modo, 2009-2010.
Aktuell: Fastighetsutvecklare och ägare av Strandkajen i Örnsköldsvik och delägare i fastighetsprojektet Rödkullen i Åre.