När Lisbet Johansson ramlade i hissen var det grannen Esbjörn Branthsson som ringde efter ambulans. Under åren som följt har de förblivit goda vänner, den senaste tiden med en gemensam nämnare: båda har förlorat sina respektive.
– Mats var så snäll, vi kände varandra i 60 år och var alltid tillsammans. Då tänkte jag aldrig tanken att jag någon gång kunde bli ensam kvar, säger Lisbet.
Mats träffade hon på en danstillställning som 18-åring. ”Det klickade helt enkelt”, beskriver Lisbet. Två år senare var de gifta och med tiden föddes deras tre gemensamma barn. Nästa år, i februari, fyller hon 80. Då har det också gått elva månader sedan Mats avled i sviterna av Alzheimers.
– Han var alltid en arbetsmyra, men försvann mer och mer som person. Det svåraste beslut jag någonsin tagit var att flytta honom till Lingbo. Då kände jag mig som en svikare.
Esbjörn, 73, sträcker sig efter en av de kakor han dukat upp på vardagsrumsbordet och lutar sig tillbaka i soffan igen. Till viss del känner han igen sig i Lisbets historia. Även han träffade sin framtida partner på dans- golvet. Margareta, hette hon, och både hon och Esbjörn var unga. Efter giftermålet 1971 fick de tre barn tillsammans. 2008 kom cancerbeskedet och för sex år sedan gick Margareta bort.
– Jag trodde hela tiden att hon skulle klara av det. Men det blev komplikationer och efter fyra dagar var hon borta. Den tiden går inte att beskriva och det har hållit i sig länge. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne.
Esbjörn berättar om deras närmare 50 års långa äktenskap. Hur bra de trivdes tillsammans och hur lättsam Margareta var som person.
– Vi sade aldrig några hårda ord till varandra. Det är jag glad för nu. Jag tror människor borde tänka på det, för dagen kommer när någon inte längre är hos oss.
När ett raserat livspussel återigen måste läggas består kanske den viktigaste biten i ett socialt kontaktnät. För Lisbet och Esbjörn har vännerna och inte minst familjen varit ett stort stöd när det kommer till att bearbeta sorgen. När barn och barnbarn – och i Lisbets fall även barnbarnsbarn – diskuteras, spricker båda upp i varsitt leende.
Samtidigt, konstaterar de, är det inte alla som har samma tur.
– Det har jag tänkt många gånger; vilken lycka det är att ha familjen omkring sig. Tänk dig de som är helt ensamma, säger Lisbet och söker Esbjörns blick.
– Familjen är det bästa man har, säger han och nickar instämmande.
Men oundvikligen är stunderna många då även Lisbet och Esbjörn är utan sällskap. Att äta ensam är värst, menar de.
– När man går upp på morgonen och äter frukost. Då ... då är det trist. Samma sak är det på kvällarna; tidigare såg jag och Margareta ”Idol” tillsammans och då diskuterade man ju med varandra. Nu sitter man och pratar för sig själv.
– Det är småpratet jag saknar mest. Mats var duktig på datorer och jag har honom som bakgrundsbild på skärmen. Varje gång jag startar den pratar jag lite med honom.
Att gå vidare i livet behöver inte inne bära att släppa taget om sin tidigare fru eller make. Men att fortsätta leva är viktigt, för både sin egen skull och andras.
– Man får inte förvänta sig att andra ska göra saker åt en, bara för att man lever ensam. Man måste hitta på något själv. Jag är med i en anhöriggrupp från en demensskola, i den har jag fått väldigt goda vänner. Vi går ut och äter minst varannan vecka. Vi är i samma situation och förstår varandra, det är jag väldigt rädd om. Och så länge jag kan köra bil gör jag det, jag har mina barnbarnsbarn i Klingre, dit åker jag emellanåt, säger Lisbet.
– Ja, det går inte att sätta sig ned på en stol och tycka synd om sig själv. Du måste aktivera dig, i alla fall lite grann. Inte minst för barnens skull, så att de ser att du har ett eget liv och slipper vara oroliga, säger Esbjörn.
Och både Esbjörn och Lisbet aktiverar sig på flera sätt. Som boende på Baldersvägen i Örnsköldsvik har de funnit stor glädje i en väl fungerande bostadsrättsförening där möjligheterna till socialt umgänge är många. Här finns gym och snickarverkstad, arrangemang som vin- och whiskyprovning, boule-turneringar och en storbildsskärm att samlas kring. Båda lovordar de sitt bostadsområde och föreningens ordförande, Jan Svensson.
– Och hemtjänsten är fantastisk, jag har diabetes och de är här på några minuter om jag får blodsockerfall. För mig ger det en stor trygghet, säger Lisbet.
– Här finns hur mycket som helst att göra, det känns aldrig ensamt när jag går ut. Jag tror de flesta pratar med alla, sådant betyder väldigt mycket, säger Esbjörn.
– Att hälsa på och finnas till för varandra, oavsett var man bor, det ger alltid en glädje. Det är jätteviktigt att umgås. Annars blir det bara mer tomt, säger Lisbet.