Du är här

2019-10-19 - Nördrummet

Retrospel – enkel och tidlös charm

Idag kan du göra allt möjligt med dataspel. De kan se så verklighetstrogna ut att det kan nästan vara lite svårt att se skillnad på spel och verklighet, och möjligheterna för vad du faktiskt kan göra i spelet är många fler idag jämfört med för 20-30 år sedan. Trots det så finner jag en enorm charm i gamla spel, en charm som moderna spel ofta har svårt att fånga.

Idag så har du spel som är nära nog en simulation av det spelet vill få dig att uppleva. Spel som Gran Turismo eller Forza kan få vanliga svenssons att uppleva hur det är att köra dyra sport- och racingbilar, och personer med ett intresse för det militära kan spela spel som ArmA för att få något som liknar den militära upplevelsen utan att behöva mönstra.

Men oavsett hur verklighetstrogna spelen blir och hur bra de är på att ge mig dessa upplevelser så finner jag mig ändå alltid dragen till retrospel. Spelen till gamla hederliga Nintendo eller Sega konsollerna. Till Atari eller Amiga. Till och med spel till gamla Windows 95 som du ibland inte kunde starta upp utan att först behöva lära dig en massa kommandon i DOS.

De är spel från en tid då man inte kunde göra lika mycket med spelen som man kan idag och fokusen blev ofta på att få spelaren att helt enkelt ha roligt snarare än att skapa någon superrealism. Några av mina favoritspel, bland annat Super Mario Bros 3 och Zelda: A Link to the Past, kommer från den här svunna tiden.

Vad är det då som får dessa spel att sticka ut så mycket för mig? Ja, det är inte helt lätt att säga, men jag har försökt att sammanfatta det med tre kategorier: Grafiken, musiken och enkelheten.

Så, först och främst då: Grafiken

Idag så kan du göra spel som ser så verklighetstrogna och detaljerade att det är möjligt att se minimala detaljer i en persons ansikte. Du kan få skogar, dalar eller andra landskap att se så fotorealistiska ut att det blir näst intill omöjligt att se skillnad på spelet och verkligheten. 

Vilket förstås är fantastiskt, men på vägen till denne ultrarealism så tappade också spelen något. 

Med NES-konsollen (i folkmun kallat Nintendo), som släpptes 1985, så var detta inte möjligt då den var allt för begränsad i vad den kunde visa på skärmen jämfört med vad som är möjligt för konsoller idag. Ofta fick många spel anta vad vi idag kanske skulle kalla för en något ”tecknad” stil. En stil fylld med färg och fantasi, snarare än realism, och denna fantasifyllda, färgglada stil förde med sig en enorm charm som lever stark än idag.

Härnäst: Musiken

En annan sak som ger retrospel dess charm är musiken och ljuden. Precis som de gamla konsolerna inte kunde återskapa realistiska bilder, så kunde de inte heller skapa musik som lät som någonting du kunde höra i radion. Ljuden bestod istället ofta av ganska enkla toner, effekter och ”blippande”-ljud, särskilt i de tidiga och första spelen innan utvecklarna lärde sig hur de kunde arbeta med ljudchippen i konsolerna på bästa sätt.

Men det stoppade inte spelkompositörer från att göra sitt absolut bästa. Trots teknikens begränsningar så kunde kompositörer skapa musik som försökte efterlikna all möjlig musik; från svängig jazz till pampig orkester eller adrenalinpumpande rock. Visst, spelmusiken lät aldrig som "vanlig" musik som du till exempel kan höra i radion, men det är någonting väldigt charmigt i det faktum att kompositörerna åtminstone försökte skapa något som liknande "vanlig" musik genom olika toner av blippande ljud.

Flertalet av de mest igenkända spelmelodierna kommer till och med från den här tiden, som till exempel huvudlåtarna från Super Mario, Zelda och Final Fantasy. Det är melodier som folk känner igen och lyssnar på ännu idag, över 30 år senare, omän kanske i mer modernare tappningar.

Tredje kategorin: Enkelheten

Det tredje, och för mig det viktigaste i retrospelens charm, är i hur enkla de flesta av de gamla spelen är att spela. Idag har du handkontroller med mer än 10 knappar samt ett par styrspakar, vilket kan bli mycket att hålla koll på för någon som aldrig spelat ett tv-spel förut.

Men förr, ja då hade du ofta bara en handfull knappar och ett styrkors. Detta, samt att spelkonsolerna på den tiden var som sagt begränsade i vad de kunde göra, gjorde att spelen ofta var väldigt enkla att bara plocka upp och spela på en gång, även för någon som aldrig spelat ett spel förr. Spel som Pac man, Super Mario, Sonic the Hedgehog och F-Zero är alla spel som vem som helst kan sätta sig ner och spela utan att behöva lära sig vad ett dussin olika knappar gör först. Det betyder dock inte att de var lätta att klara ut; gamla spel är ökända för att vara utmanande med höga svårighetsgrader. Men poängen är att de var enkla att bara plocka upp och börja spela på en gång vilket också gjorde det enkelt att snabbt ha roligt.

Det går inte att säga detsamma om dagens spel. Många som aldrig rört vid en handkontroll tidigare kan ha problem med att sitta ner och ha roligt då dagens handkontroller har många knappar som du måste hålla koll på och spelen ofta har en liten inlärningskurva. Dessutom förväntar sig många moderna spel att du har spelat spel tidigare och har ett hyfsat hum både vad du ska göra och hur du ska göra det.

För att sammanfatta:

Ett av det viktigaste i spel är att man har roligt. Och mycket av charmen i retrospel kommer just från det; du har roligt när du spelar. När det är enkelt att bara plocka upp en handkontroll och lira så tar det inte heller lång tid innan man har roligt, oavsett om det går bra eller dåligt i spelet. Och det är ju just det som är hela grejen med tv-spel; att man ska ha roligt.

Och det är väll kanske främsta anledningen till varför jag dras mer till retrospel än moderna spel; just för att de är både enkla och roliga. I och med att jag blir äldre så har jag ofta inte tid att sitta och spendera timmar i ett spel längre och vill hellre spela någonting enkelt i korta stunder, och där dominerar retrospelen över nya spel. 

Men, ja, okej, visst. Jag ska vara helt ärlig. Barndomsnostalgin är nog en kraftigt bidragande orsak till att jag älska retrospelen. Precis som Silver Fang fyller mig med minnen från när jag var en liten parvel som tittade på tecknade hundar varje fredagkväll, så fyller retrospel mig med minnen av när jag och bröderna brukade skrika och kasta svordomar på varandra när vi bråkade över spelen eller tyckte att de andra spelade fel.

Jag är helt enkelt en hopplös nostalgiker.

 

Dela med dig av denna artikel på: