En sommardag i framtiden traskar jag fram till framtidskiosken i hamnen för att köpa framtidsglass åt mitt barnbarn. Jobbroboten bakom disken tar emot min beställning med förprogrammerad entusiasm.
”Robotar överallt”, muttrar jag buttert. ”Ifjol jobbade ju en trevlig dansk tjej här!”
Mitt barnbarn spärrar upp ögonen, rodnar och ser ut att vilja sjunka genom trallvirket.
”Morfar!” väser hon upprört. ”Vi säger inte ’tjej’ längre! Och du får a-b-s-o-l-u-t inte säga ’dansk’! Du låter ju som en sunkig fulgubbe!”
Hur skulle jag känna mig i det ögonblicket, när jag blir upplyst om att ord som jag alltid använt har förvandlats till förbjudna ord? Först skulle jag nog bli generad. Det är ingen trevlig känsla, så vi människor brukar skynda oss att konvertera den till ilska. Då känns det genast bättre. Kanske skulle jag raskt komma fram till att det är samhället som har gått för långt och att jag absolut inte behöver ändra mitt invanda språkbruk.
Kanske skulle jag i protest gå med i en Facebookgrupp med titeln ”Det heter faktiskt dansk!”
Nu tror jag förstås inte att just ”tjej” och ”dansk” kommer betraktas som sårande ord om 40 år.
Däremot tyder allt på att vissa ord som är vanliga idag kommer ha fått tabustämpel till dess, på samma sätt som vanliga ord från mina föräldrars barndom har blivit problematiska idag.
Det är så ett levande språk fungerar. Ordens betydelse förändras, och ibland går det fort. Om jag säger ”min mormor är grym!” menar jag bara att hon är duktig, men om min mormor säger ”Torbjörn är grym!” menar hon sannolikt att jag är en hänsynslös sadist. Ett annat exempel är ordet ”kåt”. Dess originalbetydelse är ”glad och livfull”, men det blir ändå konstig stämning om jag kliver in på kontoret och hojtar ”Visst blir man kåt av det här vackra vädret?”.
Våra ord rymmer känslor och associationer. Ibland positiva, ibland negativa och ibland lite av båda. Ordet ”nörd” användes länge som en förolämpning, men sedan växte nördarna upp och tog över världen med skapelser som Minecraft, Microsoft och Marvelfilmer. Då fick samma ord en annan klang.
Motsatsen, att byta ut gamla ord mot nya utan att renovera innebörden, förekommer också.
En svensk med några år på nacken kan ha hunnit med att kallas både krympling, utvecklingsstörd, handikappad, funktionshindrad, funktionsnedsatt, ”person med funktionsnedsättning” och ”individ med funktionsvariation”. Det är också möjligt att ha jobbat som städare, lokalvårdare och hygientekniker utan att byta jobb en enda gång.
Ambitionen med dessa ordbyten är ofta att undkomma gamm-ordets negativa klang, men det fungerar bara om attityden till gruppen, yrket eller fenomenet förändras i takt med orden.
Annars blir lösningen bara kosmetisk och måste snart göras om igen. Om USA hade slutat kalla afroamerikaner för negrer, men fortsatt med slaveriet, skulle varje ny benämning självklart ha fått samma nedlåtande laddning som den gamla. Idag kan en afroamerikan vara fri, framgångsrik och respekterad – men när ordet ”neger” slängs i hennes ansikte rymmer det all förnedring och varje piskrapp som gammelmormor tvingades utstå när hon somnade i kedjor varje kväll.
Det brukar jag tänka på när folk blir upprörda över att de inte ”får” använda vissa ord längre.
För mig handlar det inte om vad jag får göra och inte.
Det handlar om vad jag borde vilja göra, och vad jag borde vilja undvika, av hänsyn till mina medmänniskor.
Jag får säga negerboll och utvecklingsstörd, för jag har laglig rätt att såra andra.
Jag tycker bara det känns trevligare att låta bli.