Årets tema är Valfrihet i livet och är väl egentligen grunden för oss alla, med eller utan ett funktionshinder. För valfrihet är väl en rättighet alla ska få ha!
Alla människor har en inre förmåga, kraft och potential men som ibland begränsas av olika fysiska eller psykiska hinder, som man behöver hjälp med. Men får man bestämma själv vad man vill arbeta med, vars man vill bo och hur man vill leva? Vi vill tro det men det är inte så enkelt alla gånger eftersom det oftast är många personer och instanser som ska samverka tillsammans.
För mig personligen kan valfrihet vara relativt. Det spelar en stor roll i våra liv och utan valfrihet hade vi som människor aldrig kunnat utvecklas till vad vi är i dag. Men jag skulle vilja ta en titt på valfriheten på ett mer praktiskt sätt, vad har jag för val? Skiljer sig min frihet från andras frihet i dagens samhälle? Valfriheten är något jag funderar på ofta, inte valfriheten i sig självt utan vart min valfrihet kan leda mig.
Vad kan jag bli, vad kan jag ha för aspirationer? Enligt mig är bara tanken på att jag kan tänka och arbeta mot dessa mål ett bra tecken. Jag diagnoserades med ADD för cirka tio år sedan och jag har alltid haft vissa svårigheter, vissa behov. Med det mesta i vardagen kan jag vara som vem som helst, men när det kommer till specifika saker som att till exempel ta sig till ett möte, ta kontakt med myndigheter eller upprätthålla kontakter, då sitter det som en mental barriär i huvudet på mig.
Jag vill vara självständig och jag kan vara självständig men jag måste vara ärlig mot mig själv, det finns vissa saker jag behöver hjälp med. Utan min diagnos hade min valfrihet stått neutral med resten av samhällets, men med dessa osynliga hinder som sått sina frön i mitt huvud sedan barndomen står jag inte längre neutral, så var står jag?
Jag är säker på att andra människors uppfattningar utav deras valfriheter skiljer sig en hel del från mina egna, men mina uppfattningar och erfarenheter har varit positiva. Jag var 14 när jag fick min diagnos, ända sedan dess har det nästan alltid funnits hjälp att få. Jag hade svårt att ta mig till skolan, även om jag ville gå och visste att när jag väl var där så skulle allt vara bra. Ångesten skulle försvinna. Då fick jag en kontaktperson som kom hem till mig varje morgon, drack kaffe och pratade med mig, och sedan såg till att jag kom iväg. Något som hjälpte mig mycket.
Men jag hade även svårt att koncentrera mig i skolan, jag kunde ha haft mycket bättre betyg. Då fick jag hjälp av skolan, jag och ett par andra elever som hade problem med betygen fick privata lektioner och så mycket hjälp som möjligt. Men det är längesen nu, hur ser min valfrihet ut nu? Nu när jag är vuxen ställs jag inför nya hinder.
Jag flyttade till Örnsköldsvik för några år sedan och har fått hjälp med mycket under tiden. Jag hade svårt att söka lägenhet och kontakta myndigheter för bidrag. Allt det har jag fått hjälp med, något som i mina ögon neutraliserar min valfrihet. Visserligen kan det ta tid för vissa kontakter och hjälpmedel men en hel del av det är mitt eget fel. Jag kan inte radera min ADD, jag tar medicin för den och jag kan även använda den. Om det är något jag känner passion för och tycker om så kan jag fokusera på det intensivt. Jag kan lära mig saker för att jag vill lära mig, men det är sakerna jag inte brinner för som fortfarande försvårar min vardag.
Valfrihet innebär för mig att man ska ha friheten att välja vad man vill göra, jag har tack vare allt stöd den friheten men det innebär inte att jag ska få allt jag vill ha serverat till mig. Vi måste alla jobba för vår egen framtid och vår valfrihet, stödet är en krycka så att vi kan ta oss dit själva, det är inte en ersättning. I flera år lät jag min diagnos diktera mig, men sen jag flyttade upp hit har jag börjat ta min egen kontroll. Jag kan inte kontrollera mina hinder men jag kan försöka hitta mina hinder, lokalisera mina hinder och lära känna mina hinder, på så sätt vet jag enklare vad och hur jag ska få för hjälp.
Min diagnos är osynlig, om du träffade mig skulle du inte ha någon aning, men om jag inte hade fått den hjälp som jag har hade jag inte kunnat åstadkomma mycket här i livet. Valfriheten är lite som ett pussel, för mig fattades det några bitar. I ett annat land eller i en annan tidsperiod hade jag fått genomgå livet med ett ofulländat pussel, men här och nu har jag hittills fått hjälp. Jag älskar att skriva och att skapa.
Funkisveckan är viktig, det kan hjälpa folk att förstå, det kan ge dig en chans att reflektera på din egen valfrihet. Alla föreläsningar och aktiviteter är gratis, vilket ger alla valfriheten att närvara och alla är välkomna.
Skrivet av John