Du är här

2018-12-29 - Nyheter/Reportage
  • Foto: Håkan Nordström
  • Foto: Håkan Nordström
  • Foto: Håkan Nordström

Kreativitet med Birgitta Ricklund

Första gången jag träffade Birgitta Ricklund var hon min lärare på Turism- och serviceutbildningen på Komvux. 25 år har passerat sedan dess och vi har båda bytt riktning i våra yrkesliv. Jag är nyfiken på hennes kreativitet och den resa hon gjort, från läraryrket till att vara möbelsnickare som skapar unika konsthantverk med samiskt formspråk.

När Birgitta Ricklund välkomnar oss in i värmen i snickeriet hemma på gården i Västerhus, är det första jag noterar den påtagliga doften av trä. 
­– Visst är det härligt! säger Birgitta. Björkens doft är jag van vid för den hanterar jag ofta, men när jag någon gång får klyva furan, den doften är något alldeles extra.
Det finns en skön kreativ känsla i verkstaden. Stora maskiner står på golvet i två av rummen och på väggarna hänger alla tänkbara verktyg.
Min första fråga till Birgitta är om hon alltid har lockats av träet och snickeriet.
– Jag besökte utbildningen till möbel-snickare i Kramfors redan när jag var 19 år, säger Birgitta. Men jag tyckte inte alls det såg roligt ut och kunde inte föreställa mig att jag skulle spendera mitt liv bland de där maskinerna.
Birgitta utbildade sig i stället till fritidspedagog och var en omtyckt lärare för flera årskullar vid turistutbildningen på Komvux i Örnsköldsvik.
– Det var härliga år, men när det blev förändringar i organisationen stod jag inför möjligheten att göra något annat. Mitt intresse för snickeriet fanns och när jag åkte till Kramfors igen var det ingen tvekan. Det var som att komma hem, en helt fantastisk tid.
Efter kursen i Gustavianskt möbelsnickeri kom Birgitta i kontakt med bröderna Sjöström i Flärke och deras finsnickeri.
– Jag gjorde praktik där i två år. De lärde mig så mycket om hantverket, livsfilosofi och företagande, framför allt att inte stressa.
Det har passerat 20 år sedan Birgitta startade sin praktik hos bröderna Sjöström. Någon stress har det inte funnits när hon utvecklat sitt hantverk. Under många år ägnade hon sig åt möbelsnickeriet vid sidan av sin anställning men 2015 blev hon egenföretagare på heltid.
Genom åren har Birgittas samiska arv allt mer tagit plats i skapandet. Den inspirationen blir jag nyfiken på. Om den har kommit till henne genom intryck utifrån eller som en drivkraft inifrån.
– Jag har alltid känt mig trygg i min identitet och haft ett intresse för mina släktband och den samiska historien. När jag växte upp i Saxnäs såg jag hur mormor och morfar slöjdade och det har jag nog haft med mig hela tiden och kunnat plocka upp i mitt eget hantverk. Utan min historia tror jag inte att jag hade hittat det här uttrycket.
Delvis hämtar hon alltså inspirationen från det hon själv bär med sig men när vi pratar om hennes resor och alla möten med samisk kultur blir det tydligt att det också inspirerar.
– Kreativiteten finns verkligen där också. Det kan nästan koka i mitt huvud ibland och jag ser idéer överallt. Jag förstår inte riktigt hur jag gör, det är en inkänningsprocess där jag transplanterar det jag ser till träet.

Vi går en runda i snickeriet och Birgitta visar några speglar som hänger på väggen ovanför verktygstavlorna. De har detaljer av trä som fått sina former från silver-smycken i Birgittas samedräkt.
– Jag ser former överallt. En gång stod jag i en hiss och fastnade med blicken på ett smycke i en mans bälte och den formen blev en dekor på ett skåp. 
På en hylla står tre snidade stolar med detaljer av renhorn på ryggstöden. Ljust renskinn löper längs utsidan av stolsbenen.
– Ryggstödens form kommer från samiska silverskedar och pälsen på benen liknar bellingbyxorna som samerna använder när det är som kallast på fjället, förklarar Birgitta.
Vårt samtal går över till det där med att få bekräftelse, när det man skapat till slut når fram till en mottagare.
– Det är lika häftigt varje gång någon känner igen det jag utgått från. Att jag får skapa något som andas samisk identitet. Det kan vara i en kyrka, på ett äldreboende eller i andra sammanhang.

I höstas tilldelades Birgitta samiska kulturpriset av Samerådet i Svenska kyrkan, ett pris hon delar med textilkonstnären Anna-Stina Svakko. Enligt motiveringen har deras samarbete bidragit till att utveckla och synliggöra den samiska identiteten inom Svenska kyrkan.
Anna-Stina har haft stor betydelse som förebild för Birgitta och numera är de nära vänner. När Birgitta beskriver mötet med Anna-Stina och deras samarbete, bekräftar hon mina tankar om att det finns en enorm kraft i att dela sin kreativitet och att skapa tillsammans med andra.
– Allt började på Jokkmokks marknad 2010 där jag såg Anna-Stina Svakko för första gången. Jag iakttog hur hon jobbade och presenterade sitt hantverk.
Året därpå upprepade Birgitta samma sak och ytterligare ett år senare möttes de två på en nätverksträff.
– Jag tog mod till mig när vi presenterades och sa att jag ville samarbeta med henne. Vi började prata och hon frågade om jag kunde tillverka en kista formad som en blå akkja till hennes mor som var sjuk i cancer. Det arbetet tog fem veckor och efter det blev vi som systrar.

Nästan oavsett vilka av sina möbler eller konstverk Birgitta pratar om, finns det en historia bakom materialet hon använt. Hur någon ringde vid exakt rätt tillfälle och berättade att de just fällt en stor asp, som hon kanske ville ta rätt på. Eller när en bekant frågade Birgitta om hon kunde renovera en gammal akkja, just när hon funderade på hur hon skulle kunna tillverka en kista med just den formen.  
– Jag vet inte vad det beror på men materialet har nästan alltid kommit till mig när jag behövt det som mest, säger Birgitta.

Vi säger hejdå till Birgitta och ute i decembermörkret funderar jag på det där att materialet kommer till henne. Kanske är det slumpen? Kanske är det så att inspiration och möjligheter kommer till den som ser till att vara tillgänglig och som är villig att göra jobbet? Jag tänker att när den personen dessutom är någon som vet hur jobbet ska göras och har den kompetens som krävs, då blir det nog så att saker och ting faller på plats.

Gabriella & kreativitet
Varför måste vi hålla på? Jag blir alltid nyfiken på det när jag möter kreativa människor som, precis som jag, inte kan låta bli att skapa och som fortsätter i både med- och motgång. Oavsett vilket vårt kreativa uttryck är fascineras jag av drivkraften, var inspirationen kommer ifrån och alla andra mysterier som kreativiteten bär med sig. Under rubriken Gabriella & kreativiteten möter jag intressanta människor i samtal om deras kreativitet.

Dela med dig av denna artikel på: