Christina Andersson är aktuell som föreläsare på Företagardagen i början av november. Hon är legitimerad psykolog och forskar om Compassion som en ny stresshanteringsmetod på Karolinska institutet. 7an mötte henne vid havet ute på Strömsön, för att prata om Compassion som förhållningssätt i livets svåraste stunder. Om att möta och hantera smärta med värme och omsorg i stället för att undvika den.
– Metoden tränar oss i att vara i det som är svårt, säger Christina. En övning handlar till exempel om att hålla någon annans smärta och känna att det räcker att vi är nära. Prestationssamhället lär oss att vi ska kunna ha allt under kontroll och kunna fixa allt, men det kan vi inte.
Christina kom själv i kontakt med Compassion när hon avslutat sina universitetsstudier i ekonomi och påbörjat sin karriär. Då var hon högpresterande och körde på i högt tempo tills en svår förkylning ledde till en sjukhusvistelse där ett hjärtproblem upptäcktes.
– På sjukhuset läste jag boken ”Medkänsla i en självupptagen tid” och tog den till mig. Det blev starten på min vilja att läsa psykologi och sedan börja forska om vad som egentligen gör oss lyckliga.
Ett möte med professor Stefan Einhorn ledde till att han och Christina, tillsammans med några forskare, startade Centrum för social hållbarhet på Karolinska Institutet. Hon började doktorera för fyra år sedan och har sedan dess skrivit två böcker om Compassion. Metoden utgår bland annat från tre motivationssystem som finns inbyggda i oss.
– Hotsystemet uppmärksammar oss på faror så att vi kan skydda oss, utforskandesystem ger oss motivation att gå ut och skapa nya erfarenheter och trygghetssystemet gör att vi känner oss trygga och lugna.
Trygghetssystemet är nyckeln, där vi kan slappna av, läka och vila. Vi behöver det när vi själva är i sorg eller möter andra som är det, men det är också det system som vi oftast är svagast i.
– Compassion lär ut tekniker som aktiverar de olika systemen och stärker dem. I trygghetssystemet frigörs hormonet oxytocin som har en lugnande inverkan. Det frigörs när vi tröstar genom att hålla handen eller att ge någon en kram. Med avslappningsövningar kan vi hjälpa kroppen att släppa taget, tillåta gråten att komma och ta nästa steg i sorgearbetet.
Christina är noga med att betona att det inte handlar om att ta sig bort från sorgen eller att bli färdig, men för den som fastnat i sorgearbetet kan det vara en lättnad att plötsligt kunna skratta igen. Då är det utforskarsystemet som är aktiverat och där får vi en paus från det svåra.
– Vi lär oss att hitta en plats, ett rum inom oss där vi kan bära vår sorg, där den inte längre gör lika ont eller är farlig. Sedan händer det kanske saker ibland som berör oss så att vi hamnar i det rummet och gråter en stund, men livet fungerar ändå.
Trygghetssystemet är vårt omsorgssystem som vi behöver för att finnas där för andra. Att vara självomhändertagande är viktigt. Vi behöver vara snälla med oss själva och acceptera att det är okej att känna sig osäker och att inte alltid räcka till.
– Man kan jämföra det med säkerhetsgenomgången innan en flygning där vi får lära oss att ta på vår egen syrgasmask innan vi hjälper andra, säger Christina. Vår inre snälla röst är vår syrgasmask.