Karin Börjegren i Bjästa bläddrar bland mobilbilderna.
– Här ser du hur stor han var. Åtta kilo. Han var så otroligt gosig och ville alltid ligga på min mage, säger hon och visar upp ett foto på sin norska skogkatt Morris, ansikte mot ansikte med Karin som på bilden blundar och ler.
Maken Tommy sitter i köksstolen bredvid, nära fönstret där Morris brukade hoppa upp för att visa att han ville komma in. Sedan en månad tillbaka gör han det inte längre.
– Det var en granne som hittade Morris längs vägen, bara hundra meter från vårt hus. Morris hade varit borta ett tag och var nog på väg hem när han blev träffad av bilen, berättar Tommy.
Den tid som sedan följt har varit tung för båda. Katter ligger paret nära hjärtat – både Morris och den kvarvarande katten Mira beskriver Karin som familjemedlemmar.
– De är våra älsklingar. Katter är så självständiga, nästan som vi. Morris och Mira har alltid varit med oss i vardagen, vad vi än hittat på.
– Det finns många vars katter bara går runt och finns i hemmet. Men vi umgås verkligen med varandra, säger Tommy.
Morris är ett ständigt samtalsämne för makarna Börjegren. Att prata är en viktig del i en sorgeprocess och både Karin och Tommy berättar ingående om Morris och Miras egenheter, om oron när Morris försvann, chocken över hans död och om den stora sorg de nu båda känner.
– På ett sätt var det en lättnad också när han hittades. Jag var så orolig de dagar han var borta och hade svårt att sova. När jag väl kunde somna, drömde jag om honom.
Vissa har dock haft svårt att förstå hur Karins sorg efter ett djur kan te sig så stor.
– Att det bara är en katt, ja – det har man fått höra. Det möter man ju jämt. Men det spelar ingen roll vad det är för typ av husdjur man har, en katt har kanske väldigt låg status, men det är ett liv! Morris var vår stolthet. Han var en del av familjen.
Helena Elfving är socionom och legitimerad psykoterapeut på Ankarets hälsocentral i Örnsköldsvik. Att ha stor sorg efter en förlust menar hon i dagens samhälle oftast förknippas med bortgångna vänner och släktingar. Men sorg är en av våra grundkänslor och även ett husdjur behöver sörjas. Hur mycket beror på vad relationen har betytt.
– Ett husdjur kan vara en mycket nära vän och stå för väldigt mycket. Att tappa det är att tappa kärlek och vänskap och det är jätteviktigt att få visa känslor för att kunna läka. Ingen ska skämmas över att sörja ett husdjur och att någon uttrycker sig förminskande är varken önskvärt eller respektfullt.
Även Helena har upplevt smärtan av att ha förlorat sällskapsdjur.
– Jag är själv så förtjust i djur och haft både hundar och katter. Jag vet hur mycket de kan betyda. Men till de som säger ”jag ska aldrig mer äga ett husdjur, det blir alltför smärtsamt”, brukar jag säga: glöm inte glädjen du haft av att ha det här djuret.
Det är viktigt att inte fastna i sin sorg. Då kan det vara läge att söka hjälp, menar Helena.
– Vissa kan bli helt uppochnedvända i sin sorgeprocess och slutar både äta och sova. På sikt måste vi acceptera hur livet är. Djur lever exempelvis inte hur länge som helst och saker händer. Skriv, prata med andra, uttryck dig. Gråt om du behöver. Det viktiga är att du inte sopar känslorna under mattan.
Karin öppnar en kökslåda och tar fram en liten påse i plast. I den ligger en mörk hårtuss.
– Jag ville inte ha tillbaka askan av Morris, det skulle bara förlänga sorgen. Men vi tog med oss en hårtuss som minne. Den ska jag spara tillsammans med hans stamtavla, säger Karin.
Känslorna tar över och några tårar börjar rinna nedför kinderna.
– Förutom Mira har vi en ny katt nu. Men det går inte att skaffa en som ersättning, jag kan aldrig få tillbaka Morris i en annan katt, säger Karin.
– Men man måste gå vidare. Jag är övertygad om att djur har en själ och jag tror att han har det bra nu. Vi har haft honom och haft glädje tillsammans. Trots att vi inte fick bestämma hur länge han stannade hos oss, är jag glad över det.