”Det bygynte med et populært radioprogram i 1958, programmet var et samarbeid mellom Norge og Sverige. Kjersti minnes at det ble lagt ut lister på skolen, hvor en kunne skrive seg på om en ville ha en svensk brevvenn. Deretter skrev de et brev, uten å vite hvem som fikk det. Kjersti og Ulla fikk hverandres brev, noe som skulle bli en hittil 50 år lang forbindelse.”
Så lyder de första raderna i den norska tidningen Frostingen, daterade 4 september 2008. Nästan exakt tio år senare är det Tidningen 7:s tur att plocka upp tråden när Ulla Norlin från Själevad och Kjersti Rekkebo från Frosta, Norge, återigen firar sin långvariga vänskap – som började med två enkla brev. Men denna gång är det 60-årsjubileum som gäller. Och till skillnad mot för tio år sedan, firas högtidsdagen i Sverige.
Denna eftermiddag sitter Kjersti och maken Olav i en soffa i Ullas Själevadsvilla och pratar på klingande norska. Den stora husbilen på uppfarten har nyligen parkerats för ett tre dagars långt besök. Ulla Norlin och maken Karl-Erik sitter mitt emot och efter att 7an slagit sig ned reser Ulla sig snart för att hämta den norska artikeln.
– Det var genom radion det började, säger hon och pekar på texten. Sedan dess har vi hållit kontakten, men numera skriver vi mejl i stället för brev.
– Vi saknar inte att skriva med papper och penna. Det blir bara julkort i så fall, säger Kjersti.
Det populära radioprogram artikeln berättar om kallades ”Över alla gränser”, i vilket Lennart Hyland och norske Randi Kolstad tillsammans utropade staten Morokulien; ett område placerat vid gränsen mellan Sverige och Norge där det 1914 restes ett monument för att fira den 100-åriga freden mellan länderna. I samband med radioprogrammet uppmuntrades också svenskar och norrmän att bli brevvänner.
– Det lades ut listor på skolan, minns Kjersti. På dem fick vi skriva våra namn om vi var intresserade att få en svensk brevvän.
Hon och Ulla blev dem som kopplades ihop och fick varandras brev.
– Då var jag elva år och Kjersti tolv. Vi klickade, helt enkelt! Vi är väl lite speciella både två, ganska lugna, säger Ulla om varför den långvariga kontakten, som i motsats till andra brevvänner de båda haft på egna håll, aldrig runnit ut i sanden.
Under åren har de hunnit hälsa på varandra åtskilliga gånger. Ulla och Karl-Erik har sett mycket av Norge och skillnaderna mellan länderna har diskuterats flitigt i breven.
– Det har varit roligt att vara där och jämföra med hur det är i Sverige. Exempelvis satsar de mer på jordbruk i Norge, säger Ulla.
– Något jag upptäckte tidigt var att svenska elever inte har med mat hemifrån utan serveras lunch på skolan, säger Kjersti.
Men några större utsvävningar i form av raffinerade hemligheter och politiska meningsutbyten har det inte blivit. Till största del är det vardagslivet som avhandlats.
– Politiken har vi hållit oss ifrån, det vågar vi inte. Vi har varit lugna och skrivit som flickor gjorde förr. Exempelvis berättade vi för varandra om vi hade köpt en ny kjol – för det var inte vanligt på den tiden. Man kunde inte byta kläder helt som man ville, säger Ulla och Kjersti skrattar igenkännande.
Frekvensen i brevväxlingen minskade betydligt när Ulla och Kjersti gifte sig och skaffade familj, vilket de gjorde ungefär samtidigt: I fjol firade Kjersti och Olav guldbröllop – i år är det Ulla och Karl-Eriks tur.
– Det är roligt; numera har alla våra barn också kontakt med varandra på Facebook, säger Ulla.
På senare tid har det blivit allt mer vanligt att Kjersti eller Ulla lyfter telefonluren när de vill prata. Oavsett vilket sätt de kommunicerar på, flyter samtalet alltid på som rinnande vatten.
– Det kan gå ett tag innan vi hörs av, men vi kan alltid plocka upp tråden igen och prata på där vi avslutade sist. Det är aldrig ansträngt, säger Ulla.
– Det är kemin som stämmer helt enkelt, säger Kjersti och besvarar Ullas glada leende med ett lika stort.