… ganska mycket, faktiskt.
Trots fem syskon och lika många syskonbarn hade jag lyckats förbli ovetande om massor av grundläggande spädbarnskunskap.
Visste du till exempel att nyfödda barn är närsynta, saknar färgseende, hör dåligt och att en vanlig förkylning kan ta kål på dem?
De är i princip som pyttesmå 95-åringar med kolik.
Inte kan de andas genom munnen heller, vilket ju gör det extra spännande när de blir täppta i näsan. Tre veckor efter sin födelse hade Ellie varit förkyld nästan halva livet, och det gjorde henne förståeligt nog förbannad. Hon blev ännu argare när vi presenterade henne för apotekets snorsug; en helveteskonstruktion som gör det möjligt att slanga snor ur små näsor som om det vore bensin ur en bränsletank.
När jag satt där, med en tratt intryckt i den gallskrikande minimänniskans näsborre och ett snorsugande munstycke i min egen käft, tvingades jag erkänna för mig själv att just det här var ett scenario som jag trots 30 års betänketid hade misslyckats med att förutse.
Jag hade viss koll på att spädbarn ammar, men hade glömt att kolla upp hur länge och hur ofta.
I Ellies fall är svaret ”en halvtimme varannan timme”.
Inte heller visste jag att spädbarn bajsar när de äter (man måste ju göra plats, liksom) så varje amning följs av minst ett blöjbyte.
Något jag faktiskt hade läst var att spädbarn sover upp till 20 timmar per dygn – men det har Ellie definitivt inte läst. Efter en pigg natt somnade hon klockan 8, kvicknade till igen vid 9-snåret och höll sig sedan vaken ända till 5. Jag tolkar det som att hon är extremt arbetsvillig och redan nu förbereder sig för det berömda 9 till 5-liv som Dolly Parton sjunger om.
En annan nyhet för mig var att spädbarn inte kan le medvetet under den första månaden. Puh… och jag som trodde att hon helt enkelt tyckte jag hade dålig humor!
Men visst känns det där lite sorgligt – för det kan ju tolkas som att vi människor föds ledsna?
Utrustade med förmågan till gråt, men inte till skratt?
För alla föräldrar som inget hellre vill än att glädja sina barn kan det ju kännas uppgivet att de enda känslor som erbjuds på startmenyn är ledsen och o-ledsen (och så förstås förbaskad).
Å andra sidan är det nog klokt att pytsa ut både utmaningar och salighetsögonblick över tid.
Nu slipper vi att hantera blöjbyten och vaknätter samtidigt som trotsåldrar, skolstart, skjutsning, pubertetsångest, tonårsfyllor och hemläxor som får föräldrar att känna sig dumma.
Samtidigt finns det hela tiden något nytt att se fram emot: Det första leendet, första skrattet, första ordet, första steget och den första genomläsningen av Harry Potter-böckerna.
Visst kan jag känna frustration när min dotter gråter klockan 3 på natten och vill lyftas upp – men tänk om det vore tvärtom! Tänk om hon alltid var nöjd med att ligga själv, och det i stället var min omfamning som fick henne att börja gråta.
Nu får jag vara den som skänker henne tröst, och för det är jag så tacksam.