Jag återvände alltså till Sverige utan att veta någonting om Edward Blom och hans dansande druvklase – men det gick fort över vid måndagsfikat på jobbet. Samtalet förlöpte ungefär så här:
Kollega 1: ”Gud, vad dåligt det var i lördags!”
Kollega 2: ”Ja, jättedåligt!”
Kollega 3: ”Ja, jättejättedåligt!”
Kollega 4: ”Usch, vad dåligt!”
Kollega 5: ”Torbjörn, visst var det dåligt?
Jag: ”Jag såg det inte.”
Alla kollegor: ”Vaaaa? Varför inte då?”
Att ingen gillade vad de såg var förstås ingen giltig ursäkt att inte titta. Poängen med Melodifestivalen är nämligen inte att den ska vara bra, utan att alla ska se den likt förbaskat.
När festivalgeneralen Christer Björkman släpper in falsksångare med fåniga nummer är det ju inte i förhoppning om att just de ska vinna Eurovision, utan för att vi svenskar ska få någonting att uppröras över tillsammans vid nästa gymträning, skollunch eller eftermiddagskaffe.
Melodifestivalen är den sista nationella lägerelden.
När Hyland är i himlen och Svensktoppen inte längre samlar massorna, när Ingemar Stenmark slutat stanna Sverige och Expedition: Robinson inte längre räknas som en nationalangelägenhet, då har vi bara två universella samtalsämnen kvar:
Vädret och Melodifestivalen.
Det är de ämnen som du kan ta till i lägen där privatlivet känns för privat och där de övriga i rummet inte delar några av dina specialintressen – exempelvis i fikarummet på ditt jobb.
Den tid kommer aldrig återvända när var och varannan svensk på regelbundna tider slog sig ner i tv-soffan och valde samma kanal vid samma tid för att se samma förinspelade program samtidigt. Nu kan familjens medlemmar rentav sitta i samma hus vid samma tid men se på varsin tv-show från valfri streamingtjänst i läsplatta eller mobil.
OS och fotbolls-VM lyckas engagera, men dyker bara upp några veckor vartannat år. Kalle Anka på julafton har lika många tittare som Mellons festivalfinal, men det finns inte särskilt mycket att diskutera kring en repris av en repris där du som tittar kan replikerna utantill.
Någonstans mellan falsksång, pajaserier och halvhjärtade nakenchocker lyckas Melodifestivalen med konststycket att förena hela svenska folket.
Den är, som sagt, den sista nationella lägerelden – och om en vecka kommer den till Örnsköldsvik.
Självklart ska jag titta då.