Du är här

2017-12-16 - Hörnan

Hörnan: Världens värsta vecka?

Efter en timme på cykel i tungt snöfall anländer jag till akuten, dit en släkting har åkt in. Klockan är strax efter 21 när jag kommer fram, och jag spenderar jag hela natten sittande intill en sjukhusbrits. Tills slut blir min släkting inlagd och vid femtiden på morgonen stupar jag i säng där hemma.

Två timmar senare blir jag väckt av en liten varelse som slickar mig i örat. (Nej, inte frun!) Det är dags att kliva upp, och tanken är att jobba hemifrån med allt som släpat efter – men då ringer telefonen. Tre timmar efter inläggning ska min släkting skickas hem igen, och helst få skjuts av något mer trafiksäkert alternativ än min pakethållare.
Frun slutar 13 och har klipptid 14 inför jobbets julfest 17.30 som vi båda blivit bjudna till. Däremellan gasar hon ut till vårt hem 20 minuter från stan, hämtar upp mig, speedar in till frisören och låter mig ta över bilen. Nu har jag drygt tre timmar på mig att besöka sjukhuset, agera färdtjänst i 14 mil, hämta upp en strandsatt fru i centrum, återvända hem, byta om inför festen och bila tillbaks till stan. Här finns ingen tid att förlora!

Därför känns det extra snopet när jag två timmar senare finner mig stående vid en bensinmack sju mil från stan med en bil som inte går att tanka. Har tanklocket frusit fast? Jag skrapar bort all is jag ser och bänder och sliter och svär, men inget hjälper. Nästa tankstation är tre mil bort, och i stressat tillstånd kör jag vidare i hopp om att problemet ska gå till sig innan jag når fram. Kruxet är bara att jag underskattat hur få kilometer jag har kvar till soppatorsk mitt i skogen. Snart tänds varningslampan, och min puls stiger i takt med att bränslemätaren sjunker. I sista stund rullar jag in på nästa mack – men tanklocket fortsätter att bråka. Trots att jag får hjälp av en vänlig själ i personalen tar det uppemot en kvart innan locket ger med sig, och då beror det på att låshaken slitits sönder. Med 30 minuter kvar till stan och 15 minuter kvar till festens början är det dags att tanka – men då har bränslepumpen flippat ur! Det tar ytterligare tio minuter innan personalen lyckas banka liv i den så att jag kan fylla tanken.

När min stackars fru och jag anländer till personalfesten, 90 minuter för sent, berättar jag historien om ett dygn där allt gått fel – men det är ju inte sant.
Det finns också ett annat sätt att se på samma händelser.
När jag behövde bil gick det att lösa, när soppatorsken hotade räckte bränslet på millilitern, när tanklocket fastnade fick jag hjälp, när pumpen trilskades gick det att fixa – och trots att vi blev så försenade till festen kom vi precis i tid till middagen. Jag borde inte klaga, utan tacka för ett dygn där allting löste sig.

Den insikten gör mig inte mindre stressad två dagar senare, när jag ska köra nio mil under tidspress med en ylande hund i bagaget och blir jagad av en ambulans med blåljus samtidigt som telefonen börjar ringa och jag panikparkerar på en vändplats för bussar, men knappt hinner ta samtalet förrän det dyker upp en buss som jag försöker flytta mig ur vägen för men inte kan eftersom bilnyckeln plötsligt har försvunnit. 
Däremot kan jag samma kväll, när stressen lagt sig, vara tacksam för att jag hann fram i tid till slut. 
Resten av veckan kretsar kring en anhörig i ambulans, och annan anhörigs begravning och en lördagsmorgon där jag vaknar upp till insikten att hunden kissat i vår säng.
Men ambulansfärden slutade väl, begravningen var fin … och vår hund var trots allt vänlig nog att kissa i rätt ände av sängen.
Tack, vovven!

Dela med dig av denna artikel på: