Hörnan

Krönikan: Årets julklapp

Förlåt. Jag vet att jag har tjatat om mina cykelturer förr, men det är ju de som står för de mest nervpirrande actionsekvenserna i min vardag nuförtiden!

Att elcykeln har krönts till årets julklapp får även en elcyklist som mig att stirra klentroget, för det är inte direkt på juldagen som mitt kära fartvidunder visar sig från sin bästa sida. Kombinationen av fukt, minusgrader och taskig snöröjning har i år banat väg för ett överflöd av onödigt spännande morgnar och kvällar. I fjol kunde jag oftast norpa bilen vid de tillfällen när 1,3 mil på cykel såg ut att bli min död, men nu har frun haft den dåliga smaken att börja jobba heltid – och alltid på andra tider än jag. Hon når inte ner till pedalerna på cykeln och har därför förstatjing på bilen varje gång.
Kvar står jag med gamla hjulbente Brunte och en resväg där den första halvmilen sker i sådant beckmörker att man jublar över att bli omkörd eftersom det bjuder på ett ögonblick av ljus.
Den sista halvmilen sker tvärtom alltid i gatlyktors sken, vilket känns ironiskt eftersom det är ljust ute när jag väl har hunnit så långt.
Mörkerkörningen blir extra spännande eftersom många bilister har så höga tankar om cyklister. Jajamen, de tror att vi till skillnad från vanliga dödliga inte kan bli bländade av helljus!
På oupplyst väg blir bländfaktorn så total för mig att jag får tvärbromsa varenda gång eftersom jag inte längre kan se vägen under mig; om jag befinner mig en millimeter från diket eller på andra sidan vägbanan. Att plinga aggressivt med ringklockan har hittills inte stoppat en enda framstörtande familjekombi, så det är bara att stå still, blunda hårt och hoppas på att jag inte står i fel körfält.

Temperaturens dans kring nollstrecket bidrar också till att göra livet spännande.
En morgon tror jag först att jag någon satt ett extralås på cykeln tills det visar sig att bromsklossarna har frusit fast i framhjulet. När jag med brutalt våld lyckas rubba hjulet vägrar motorn starta, och med bromsar som ligger på krävs det väldigt mycket svett per meter för att komma framåt. Till slut kvicknar motorn till, och jag får snabbt upp farten … vilket även det är ganska dumt när man flyger fram på två hjul jämsmed en isig vägkant. Till slut når jag fram till cykelvägen – och den får mig genast att börja sakna den där vägkanten. Här har vintern nämligen lagat till en överraskning enligt följande recept:
Först faller det en massa snö som ingen plogar bort, och som förvandlas till grått slask som i sin tur massakreras av en hord med cykelhjul och fötter. Därefter fryser slasket till, och sist men inte minst täcks hela härligheten av ett laget pudersnö. Ta-daa! Nu står du inför ett månlandskap från helvetet där pudret döljer fossing-kratrar och däckspårsraviner så långt ögat når. Att cykla där känns ungefär som att få sensuell massage av en slagborr.

Några dagar senare, när jag ska hem från Gullänget till Nötbolandet, upptäcker jag efter en cykelfärd på ungefär två sekunder att det är svinkallt ute. Det blir inte bättre av att cykelmotorn stänger av sig själv gång på gång och att batteriet frusit fast i hållaren. En mil senare rullar jag in på snabbköpets parkering, med planen att tina upp mig själv inför resten av min cykeltur, när vänsterfoten plötsligt börjar strama – och när jag tittar ner har skosnöret virat fast sig innanför pedalen! För varje varv jag trampar drar detta dödsgrepp åt, så att jag – inför ett par bilister som väntar på att få parkera – tvingas hoppa av cykeln och sedan skutta på ett ben, med cykel och allt, till en skamvrå där jag trasslar ut mig själv igen.

Med allt detta sagt blir frågan motiverad: Är elcykeln verkligen en bra julklapp?
Javisst! Åtminstone för alla andra som får nöjet att se ägaren försöka cykla.

Publicerat