Du är här

2017-11-18 - Hörnan

Krönikan: Har du ett missöde att låna ut?

Jag har just kommit hem från en två år försenad bröllopsresa … och tyvärr kan jag inte skriva mer om den än så.
Allt gick nämligen som planerat – och vem i helskotta vill läsa om det?

En text om vackert väder, fina vyer och tåg som avgår på utsatt tid duger helt enkelt inte som fredagsunderhållning. Det krävs dramatik, inte bara grammatik!
Den tumregeln är förstås anledningen till att alla folksagor slutar bry sig om prinsessan så fort hon äntligen ska få testa på att leva lycklig i alla sina dar. Det förklarar också varför lilla Rödluvan inte bara skuttade bort till mormor, fikade och gick hem igen. All heder åt vargen, som offrade sitt liv för att det skulle finnas en saga att berätta!
Varje god historia drivs framåt av problem, konflikter, fiender eller hot – och i mitt yrkesliv orsakar det här en slags paradox:
Ju smidigare min vardag flyter på, desto svårare blir det att pressa ur sig kåserier.
Jag försörjer mig på mina egna missöden, så det får inte bli för glest emellan dem.

På den första arbetsdagen efter bröllopsresan sitter jag därför och stirrar uppgivet på datorskärmen. Det mest dramatiska som hände under resan var väl att jag råkade skaffa mig en svanktatuering som av allt att döma föreställer den streckade mittlinjen i Hörnett. Tatueringen är cirka två decimeter lång, består av röda sårskorpor på rad och uppstod när jag blev attackerad av en tv-bänk (även om tv-bänken nog skulle hävda att det var jag som började). Man lär så länge man lever, och nu har jag lärt mig att folk som sitter på huk i bara underkläder inte bör resa sig förrän de lokaliserat alla aggressiva bänkskivor i närområdet. Varsågod, nu slipper du att lära dig just det!

Nu är frågan om inget annat har gått snett på sistone? Kanske måste jag ge mig ut på stan i hopp om att råka ut för något? Eller så reser jag mig helt enkelt från stolen … det brukar räcka.
Räddningen blir när jag påminns om varför min svärmor tvingades skjutsa in mig till kontoret i morse. Min cykel fick nämligen uppsöka akutvård häromveckan efter ett sällsynt fall av självamputation. Mitt under en cykeltur trillade vänsterpedalen av och drog med sig hela vevarmen, så att allt som återstod på vänster sida var ett gapande hål. Hål är bra på många sätt, men man kan inte trampa med dem – och just då hade jag bråttom till jobbet.
Lösningen blev att knyta fast min högra fot vid den andra pedalen, så att jag kunde tvinga med vevarmen hela varvet runt, och cykla de 12 kilometerna in till stan med bara ett ben.
Under hela färden tröstade jag mig med hur mycket nöje åsynen måste ha skänkt till de bilister som mötte mig – förutsatt att de inte körde i diket av ren förvåning. 
Jag tog mig också tid att skicka följande sms till min chef:
”Jag ser tyvärr ut att bli försenad. Ena pedalen trillade plötsligt av min cykel!”
Det var den bästa förseningsursäkt som chefen nånsin fått – och nu blev det ju också så att den sena ankomsten gav mig någonting att skriva om.
Från och med nu kan jag alltså hävda att varje oplanerad sovmorgon sker för verksamhetens bästa.

Dela med dig av denna artikel på: