Hörnan

Krönikan: Slusk-Orvar gör mitt liv lättare

För några veckor sedan fegade jag ur vid tanken på att skriva om kampanjen #MeToo, där miljontals kvinnor runtom i världen har vågat berätta om sina erfarenheter av trakasserier, ofredanden och rena övergrepp från män.
Dessa röster är så viktiga, och har varit ohörda så länge, att det den enda respektfulla inledningsrespons jag kunde komma på var att hålla käft och lyssna.

Sedan dess har det gått som man kunde förvänta sig: Vi i media har slarvat bort de stora frågorna i förtjusning över smaskig följetongsrapportering om enskilda misstänkta förövare ur kändiseliten. Samtidigt har kvinnornas befogade ilska mötts med lika stark ilska från män som är arga över att kvinnorna är så arga. Vi karlar har nämligen en tendens att hemfalla till igelkottförsvar så fort vi känner oss oskyldigt utpekade – och det gör vi ofta.

Det räcker att du säger ”män” så tror en massa män att du menar just honom, och om han sedan inte känner igen sig i din beskrivning tror han fortfarande att du menar honom men beskriver honom fel.
För kvinnor som försöker lyfta viktiga samhällsfrågor kan det där säkert vara frustrerande att ständigt bli avbruten av en karl som vrålar ”inte jag!”. I just det här fallet tror jag dock att många igelkottsreaktioner kan spåras till en enda mening som yttrats frekvent under dessa veckor:
”För varje utsatt kvinna finns en det man som har utsatt”.

Den kan tolkas som att förövarna är exakt lika många som offren, men så behöver det ju inte vara. Om en snubbe – låt oss kalla honom Slusk-Orvar – är av åsikten att han har rätt till kvinnors kroppar vore det ju högst osannolikt om han nöjde sig med att gå över gränsen vid ett enda tillfälle. Utan att förta sig borde Slusk-Orvar hinna med att bete sig oacceptabelt mot minst en kvinna i veckan, vilket skulle motsvara 2600 kvinnor mellan pubertet och pension. Det krävs med andra ord inte alltför många Slusk-Orvars för att förpesta livet för miljontals flickor och kvinnor.

Däremot krävs det en kultur som inte tar sluskarnas beteende på allvar för att de ska kunna fortsätta bete sig lika illa i år efter år.
Det krävs en miljö där vi blundar för det, tonar ner det, ursäktar det eller skämtar bort det.
Det krävs ett klimat där repliken ”det var bara omklädningsrumssnack” ses som en acceptabel ursäkt att uttrycka sig oacceptabelt.

Efter drygt tre veckors självrannsakan törs jag påstå att jag inte själv har ofredat, och förhoppningsvis beror den slutsatsen inte bara på bristande självinsikt. Däremot minns jag när en berusad besökare smackade till en nära anhörig på rumpan och jag inte gjorde någonting – om man nu inte räknar det som ”någonting” att rycka till och gapa dumt. Jag bara satt där, och i det ögonblicket var jag ju en del av problemet.

En annan insikt som min självrannsakan ledde fram till är att jag står i en slags obehaglig tacksamhetsskuld till Slusk-Orvar. Tack vare honom och hans gelikar har mitt liv blivit bekvämare. De har nämligen sänkt förväntningarna på mäns uppförande så mycket att jag knappt behöver prestera alls för att uppfattas som en ”bra kille”. Jag får uppskattning enbart genom att inte göra saker: Att inte tafsa, inte använda könsord som tilltalsnamn och inte blanda ihop en kvinnas ögon med hennes bröst. Det är ju en pinsamt låg nivå att lägga ribban på.

Låt oss inte nöja oss med det, grabbar.
Låt inte Slusk-Orvar sätta ribban.
Vi kan så mycket bättre.

Publicerat