Krönikan: Motorer triggas av min lukt

Vi har utombordsmotorn som glatt startade när min svärfar var i båten, men som ingen kunnat få igång efter att jag rörde vid den. Vi har cykelmotorn som stänger av sig själv och trimmern som trollar bort sin egen lina, men ingen makapär exemplifierar eländet tydligare än vår åkgräsklippare.
Hos sin förra ägare puttrade den fram i åratal utan knot, men jag hinner knappt gnida rumpan mot sitsen förrän motorn tvärdör.
Jag kollar oljan, bensintanken och lacken, drar i alla spakar, blänger på ett par kablar och sparkar lite på ett däck sådär som man ska göra, men inget hjälper.
Och ni vet vad man brukar säga: ”Det man inte har i huvudet får man ha i släkten!”

In kallas den stackars svärfadern som tvingas åka bil i en timme men bara behöver fem sekunder på sig för att få liv i patienten. Han lägger in backen, drar tillbaka spaken i neutralläge – och vips så är maskinen glad igen. Då går motorn finfint tills nästa gång det är dags att klippa och den säger ifrån med en liten smäll.
Den här gången blir det svågern som får rycka in, plocka ur tändstiftet, rengöra det, varva motorn, sätta tillbaka stiftet och starta klipparen. Därefter klipper frun i två timmar utan problem – och sedan är det min tur. Min enda uppgift är att köra in i klipparen i garaget, men jag hinner inte in förrän motorn upptäcker min närvaro och dör igen. (Och nej, alla förståsigpåare, jag kör inte med choken intryckt).

Nu får det vara nog! Den här gången ska ingen släkting kallas in! Jag försöker komma åt tändstiftet, men inser att jag saknar tändstiftsnyckel, så när jag besöker pappa i Trehörningsjö samma helg lånar jag hans, men den passar inte … så jag drar iväg och köper en egen, skruvar loss tändstiftet, rengör det, varvar motorn, skruvar tillbaka stiftet, hotar maskinen lite… och får den faktiskt att starta. Hallelujah!
Det är för sent på dygnet för att börja klippa, så det sparar vi till nästa dag.
Då har motorn gått i strejk igen.
Nästa återupplivningsförsök misslyckas för att batteriet laddat ur, och efter en natt på laddning låter motorn som en astmatisk fläskkorv. Då ger vi upp och ringer svågern … igen. Han bilar dit, spänner ögonen i maskinen – och efter det funkar den felfritt resten av sommaren.
(Jag var inte där just då, men jag utgår från att det var allt han behövde göra).

Om någon undrar varför det alltid är min fru som kör vår bil bör det här förklara allt:
Bilkrångel är dyrt och vi har inte råd att riskera något genom att släppa mig för nära instrumentbrädan.