Han berättade om en gymnasieskola han besökt där hans föreläsning blev rejält ifrågasatt av en ung kille som förnekade förintelsen.
Det slutade med en spontant arrangerad debatt emellan dem – och nu ångrade föreläsaren att han tagit den debatten. Inte för att den gick dåligt, utan för att den gick bra. För att han pulveriserade sin unge motdebattörs påståenden och fick dem att framstå precis så löjliga som de var. Grabben blev utskrattad inför hela skolan. Efteråt satt stämpeln ”rasist” så djupt inpräntad i hans panna att han inte kunde tvätta bort den, och därför inte vända om.
Några år senare upptäckte föreläsaren att hans debattmotståndare gått vidare till att bli en frontfigur bland svenska nazister. Föreläsaren kände sig medskyldig till det.
Vi kommer inte ifrån att var och en är ansvarig för sina egna val, men det finns onekligen mycket som formar oss. Hur andra ser på oss påverkar hur vi ser på oss själva, och den självbilden präglar vårt sätt att tänka, tala och agera.
Därför är jag motvillig till att stämpla titlar i pannan på mig själv och andra – för varje stämpel skriker ut påståenden om vem du är i stället för att ge dig tid att själv fundera över det.
Rasist! Fascist! Socialist! Anarkist! Ateist! Feminist! Förbrytare! Helgon! Soffpotatis! Atlet! Idiot! Geni! Fegis! Hjälte!
En stämpel kanske stämmer väl just nu, men att vara människa är att ständigt förändras, och stämplar är inte till för det. De måste skrubbas bort; ett mödosamt och ibland fruktlöst arbete, eller täckas över med nya stämplar.
Vissa stämplar bär jag utan knot – jag är snubbe, make och norrlänning – men jag är inte mina åsikter och beteenden. Jag har åsikter, och jag beter mig. Ibland beter jag mig illa, ibland bättre och inte sällan tycker jag tvärtemot hur jag tyckte förra årtiondet eller förra veckan.
Stämplarna blir en genväg till att kategorisera folk utan att faktiskt behöva tala med varandra. Vi försöker tjäna tid och tankemöda på bekostnad av nyanser och fördjupning, men ofta blir den genvägen en senväg. Viktiga frågor styrs i diket när vi fastnar i ett ändlöst, hopplöst gnabbande om ordens innebörd och bärare. Jämställdhetsarbetet sinkas ständigt av påståenden som slungas kors och tvärs, där någon likställer feminism med manshat medan en annan sätter upp kriterier för vad som är äkta feminism och en tredje misskrediterar jämställdhetsengagemanget hos en fjärde för att hon inte kallar sig just feminist.
Och begreppet rasist, som används om allt från migrationskritiker till raskrigsrustare, har blivit en bromskloss för varje försök att förändra rasistiskt tänkande.
Det är det en jädra skillnad på att säga ”Det du påstår är rasistiskt” och att säga ”du är rasist!” – för det är ju mycket närmare till hands att byta åsikt än att byta identitet.
Om vi vill påverka varandras sätt att tänka bör vi inte reducera någon – inte ens oss själva – till en ist.