Som väntat har vår egen sömn tagit en hel del stryk när lillen väcker oss varenda natt, men då lyfter jag upp honom i famnen och stryker med handen över hans mjuka hår, och så bär jag ut honom ur huset och släpper ner honom på gräsmattan. När han har kissat får han återvända till vårt sovrumsgolv … och om du inte redan räknat ut det kan jag lugna dig med att det är en hund vi skaffat.
Självklart kan man inte påstå att småbarnsföräldrar och hundvalpsägare har det lika hektiskt – för en hundvalp har ju ingen blöja som räddar husets inredning.
Småbarnsföräldrar har också laglig rätt att stanna hemma med sin bebis, medan stackars hussar och mattar får lov att trolla med knäna under de första fyra månader när valpen inte kan lämnas ensam alls – och dessutom är det ju bara föräldraskap som berättigar till statliga bidrag. (Kanske för att staten har svårare att se hur en hundvalp ska kunna jobba tillbaka skatteintäkter till samhällsmaskineriet).
Okej, innan hunsade småbarnsföräldrar sträcker sig efter facklor och högafflar vill jag bedyra att jag innerst inne inser skillnaden mellan valpägande och föräldraskap. Kort sagt: Nej, jag inbillar mig inte att valpåtagandet är lika omfattande. Däremot ser jag dessa valpmånader som en intressant lightversion av vad som förhoppningsvis komma skall en dag.
För oss barnlösa äkta makar som hittills har kunnat äta, sova och lämna hemmet när vi känner för det är det en nyttig omställning att plötsligt ha någon mer att ta hänsyn till. Att servera mat på fasta tider, kliva upp om nätterna, förutse blöjbrist relaterade olyckor innan de händer, pussla med jobbscheman och inte kunna gå ut och klippa gräset på en ledig dag förrän partnern kommit hem från sitt jobb.
Andra nya lärdomar som köpet medfört är att valptänder kan göra skor mer välventilerade, att man inte ska gräva en lerig grop om man inte vill att en hund ska sova där och hur det känns att bli nerbajsad av en högljudd fågel vid rastning sex på morgonen.
Lillkillen som undervisar oss är en Welsh Corgi Cardigan med korta ben, klok blick och stora öron som därför fullt logiskt heter Yoda. Jag funderar på att ge hans rumpa ett alldeles eget namn, för den är som bakdelen till kamelen i ett julspel: styrd av en egen skådis som ofta verkar vara på väg åt andra håll än framkroppen. Kanske är det därför Yoda dissat hela konceptet springande och i stället skumpar fram i hög fart med en rumpa som hänger med så gott det går. Detta racerskumpande används glädjande nog nästan enbart för att rusa mot mig och frun med svansen som propeller. Vovvens lojalitet och sällskapstörst må vara genetiskt programmerat flock beteende, men det gör inte vovvens husse mindre blödig.
För att citera visdomsord ur en lånebok om valpskötsel:
”En hund ger dig den enda sanna kärlek som faktiskt kan köpas för pengar.”
När man kliver in i hallen efter tio minuters frånvaro och blir halvt omkullsprungen av en överlycklig tvåkiloskorv är det svårt att inte hålla med.