Novell: Ensam I Gummibåten

Carl hade legat på rygg i den gula uppblåsbara gummibåten med händerna under huvudet i vad som kändes som timtal. Det hade dock bara gått tio minuter. Han kände båten guppa i takt med vågorna. Det var nästan så att han kunde somna omringad av båtens plastväggar. Att få försvinna in i en djup sömn mitt ute på sjön hade kanske fått honom att glömma att han just då befann sig på ett läger med ett tjugotal andra ungdomar som snart skulle fylla den lugna omgivningen med skrik och skratt. Carl hatade det. Han var bara där på grund av att hans pappa hade tvingat dit honom. “Det kommer bli kul”, hade hans pappa sagt. Carl hade varit där året innan också. Då hade lägret inte levt upp till de förväntningar som hans pappa hade satt upp. Han hade spenderat två veckor där och under de veckorna hade inte ens en enda person pratat med honom. Fast det var inte så att han hade försökt prata med någon annan heller. Nu låg han där i gummibåten på sjön bakom lägrets stora hus där ungdomarna hade sina rum. Efter den första misslyckade sommaren på lägret hade Carl försökt att prata med sin pappa om vad han tyckte men han hade inte lyssnat. Så nu var han här igen för andra året.
 
Solen hade vandrat högt på himlen och bristen av moln fick solen att kännas extra het på Carls hud. Bakom sig kunde han höra några fåglar som kvittrade glatt.
Plötsligt bröts den underbara tystnaden av ett högt skratt följt av ett plask och en handfull med svallvågor som satte båten i gungning. Det väckte honom från hans trans. Då var det dags, tänkte han. Ännu en sommar ensam. Plötsligt kom han och tänka på väskorna han hade lämnat kvar vid stranden. Motvilligt började han ro tillbaka. I år hade han valt att komma tidigare än alla andra till lägret för att få en lugn stund ensam, det varade bara i tio minuter. Väl på stranden grabbade han tag i väskorna han hade lämnat och började gå upp mot det vita huset då han på vägen försökte att undvika ögonkontakt med ungdomarna som på väg ner för att lägga sig i sanden och bada i sjön.
Han gick uppför trappan som ledde in till huset och stannade i dörröppningen när han plötsligt fick syn på en tjej iklädd en knallblå kjol och en matchande svart t-shirt på överkroppen som stod några meter framför honom. Hennes mörkbruna hår hade lagt sig över ansiktet och skymde hennes ögon. Genom de mörka slingorna kunde han urskilja en orolig min och plötsligt slogs han av en känsla av igenkännande. Det var precis den blicken han hade haft klistrad på ansiktet första gången han stigit in genom husets dörrar. Hon stod bara några meter framför honom och just då slogs han av en tanke. Kanske jag ska gå fram till henne? Det går alltid att prova. Men precis när han hade tagit modet tills sig ställde han ner väskorna på golvet, vände på klacken och gick nedstämt därifrån i den riktning han hade kommit ifrån. Väskorna fick han ta sen. Varför skulle det vara så svårt att prata med en främling?. Han fortsatte över sanden och sjönk ner mellan båtens trygga väggar med en suck. Där skulle ingen störa honom.
 
Snabbt blev dagen till kväll, solen vandrade över himlen och stannade vid horisonten där den kastade ett underbart brand rött sken över kvällshimlen. När Carl inte längre kunde se flickan med den blå kjolen hade han packat upp sina saker på det rum han hade tilldelats. Efter det hade han, på brist av annat att göra återigen lagt sig i gummibåten på stranden. Den andra  gången han hade tvingat sig upp var när lägerledarna hade kallat till det obligatoriska mötet där man fick reda på regler och annat nödvändigt man skulle kunna tänkas behöva veta under de två veckorna på sommarlägret. Carl hade sett tjejen med den blå kjolen på mötet. De hade suttit mitt emot varandra med några bord emellan och deras blickar hade mötts en gång. Carl hade varit snabb med att titta bort vilket han sedan ångrade. Några gånger under mötet hade han vågat snegla mot hennes håll då han upptäckte att hon log. Dock visste han inte om det var åt honom eller något annat. Nu låg han trött i botten av båten försjunken i sina tankar. Carl märkte inte när mörkret kom krypandes men tillslut fick han ont i ögonen av att de fick anstränga sig så mycket i mörkret. Först då öppnade han telefonen och såg att klockan hade slagit 23.00. Han slängde några snabba blickar runt omkring sig och såg att de flesta ungdomarna hade letat sig in men fortfarande fanns det vissa som satt runt en eld och pratade. Han kände kylan komma krypande. Han gillade inte sommarkvällar, de blev så extremt kalla. Sen var det myggen också.

Precis då kunde han höra små steg som sjönk ner i sanden. Han satte sig upp i båten och tittade över axeln. Bakom sig såg han tjejen med kjolen komma gåendes, den här gången iklädd en svart munktröja och ett par svarta shorts. I famnen hade hon en filt. “Jag tänkte att du skulle behöva den här”. Hon nickade mot filten i famnen och mötte Carls blick. Han kunde se hennes gröna ögon nu. De nästan lyste i den mörka natten. Han rätade lite på ryggen. “Ja, tack så mycket.” Hon slängde filten till honom och han virade den runt kroppen. Värmen spred sig över Carls frusna hud vilket fick hans hår på armarna att stå på ända. Det var skönt.
“Finns det plats i båten?”, frågade hon och tog ett steg närmare. Carl nickade och log. “Ja, absolut.” Tjejen lade en mörk hårslinga bakom sitt högra öra och kröp ner mitt emot Carl i den lilla båten. De kunde höra de andras skratt bakom dem, skenet från deras brasa kastade rött sken som dansade över deras frusna ansikten. “Jag heter Sandra”, sa hon. “Jag heter Carl.” En nästan overklighetskänsla tog över honom. Det kändes konstigt att prata med en helt främmande människa, speciellt på det lägret han aldrig hade pratat med någon på förut. Det var skönt. Nu fick han klart för sig att det faktiskt inte var svårt. Det gäller bara att ta modet till sig och faktiskt göra det.
“Jag har lagt märke att du verkar gilla den här båten”, började Sandra igen. Carl nickade och log då han försökte tänka ut ett svar som en inte skulle låta töntigt. “Det är som skönt. När jag sitter här är det ingen som stör mig”. En djup rynka bildades mellan Sandras målade ögonbryn. “Varför vill du inte att någon ska störa dig då? Det verkar så ensamt när du sitter här helt själv. Under hela dagen för den delen. Blir du inte sugen på att vara med någon och göra något?”.

Carl ryckte på axlarna. Han hade aldrig riktigt tänkt på det. Det var ju klart att han ibland kände sig lite utanför och lite smått uttråkad. “Jo, jag skulle inte tacka nej om någon frågade men jag skulle nog säga att jag trivs mer att vara ensam än att vara en stor grupp.”, sa Carl. Sandra rös till och kramade om sig själv. En svag doft av nyklippt gräs spred sig i luften.
“Vill du att jag ska lämna dig ifred? Om du inte känner dig bekväm med att jag är här så vill jag inte störa.” Sandra började röra på sig och båten gav ifrån sig ett irriterande gnekande ljud. “Nej!”, utbrast Carl och tog till sin egen förvåning tag i Sandras arm för att hålla henne kvar. “Det var… mysigt”. Sandra nickade. Hennes mörkbruna lugg föll ner över hennes ansikte. “Okej då stannar jag. Du verkar trevlig.” Carl ville verkligen inte hindra en chans för honom att skaffa en vän. “Finns det mer plats under den där filten?”, frågade hon. Carl kröp fram till henne och la filten över hennes axlar. “Tack”.
 
De satt där under himlavalvet under två timmar med ljudet av sjön som sakta rullade in över stranden och vinden som ven i trädkronorna i bakgrunden. De pratade länge och aldrig stannade konversationen upp. Carl berättade om sin familj, om hans pappa som hade tvingat honom att spendera sommaren på lägret och om hur hans första år på lägret hade varit. Då han hade varit ensam. Sandra började berätta om sin familj och hur hon kom dit eftersom hennes storasyster var en av ledarna. Hon hade inte heller velat komma dit från en början men att hon hade gjort det för sin systers skull.
Det var skönt för dem båda att sitta i båten och prata ur sig. Ungdomarna som satt vid brasan några meter ifrån dem var nästan på väg att gå in. Brasan hade brunnit ut och det enda som var kvar var glöden i den förkolnade veden och röken som sakta steg upp mot himlen som nu hade börjat färgas orange av solens första morgonstrålar. Plötsligt drog Sandra av sig filten och ställde sig upp i båten. Carl gav henne en frågande blick. “Vad gör du?”, undrade han. Hon ignorerade hans fråga, istället kupade hon sina händer och lade dem runt munnen. “Hörrni!”, skrek hon gällt. “Kom!”. Hon gjorde en gest åt ungdomarna som var på väg att gå in att de skulle komma till båten. Ungdomarna reagerade och började gå mot Sandra. “Vad skriker du för?”, sa den ena killen sömnigt som hade kommit fram till båten först.
Carl kunde tydligt se att han försökte dölja en gäspning. När gruppen av fyra ungdomar, en tjej och tre killar hade samlats framför båten började Sandra: “Jo, jag och min kompis, Carl”. Hon pekade mot Carl som låg i båten. Han vinkade sömnigt åt gruppen och började skratta. “Vi undrade om ni vill ut och åka båt med oss?” Ungdomarna gav varandra blickar och sedan sa den trötta killen: “Visst.”

Ungdomarna tog två likadana plastbåtar som låg upp och nervända på gräset bredvid och lade dem i vattnet. Efter det gled de alla ut på sjön. De skrattade när ena killen skvätte vatten på Sandra och Carl. Sandra vände sig mot Carl. “Vi två behöver göra något roligt den här sommaren. Förra året blev det tråkigt för dig eftersom du inte gjorde något. Men för att det ska hända något kan man inte gå runt och vänta på att alla andra ska gå fram till dig. Tillslut måste man ta det första steget själv. Det kan leda till något efter det.” Den lärdomen skulle Carl ta med sig. Den natten fick honom att inse att resten av sommaren kanske inte skulle bli så dum ändå. Kanske skulle det vara precis som hans pappa hade sagt. Han tittade sig runt på ungdomarna som tillsammans, mitt i natten gled runt i små båtar på en sjö. Han log. Nu var han inte ensam i gummibåten längre.
 
Av Oliver Wiklund, 16 år.