”MEN HIMLARNS I HELA FRIDENS DUMHET!” skrek Hanna. Hon hade precis förstått vad det innebar att vara vampyr. ”Jag orkar inte med det här…” mumlade hon medan hon satt på sängen i sitt rum.
Varför hände allting alltid till henne? ”Va- ursäkta, men finns det en anledning för att du precis skrek rakt ut?” Tom verkade inte särskilt road, om Hanna utgick från hans ansiktsuttryck. ”Ja, det finns en ganska bra anledning. Vill du veta vad det är?” frågade hon i en sjukligt söt röst. Innan ett enda ljud kom ut från Toms mun svarade hon på hans fråga. ”Det är sommar nu. Solen skiner och himlen är blå! Solen skiner. Solen. Skiner.” Hon pausade i ett ögonblick. ”En ständigt skinande sol är inte bra när man är, du vet, en vampyr!” Tom blinkade några gånger, sedan började ett leende långsamt krypa fram på hans ansikte. ”Gode gud!” Hanna gav honom en kylig blick. ”Du kan inte gå utomhus i typ en hel månad. Det här äger! MAMMA! Hanna KAN INTE GÅ UT PÅ SOMMAREN!” skrek Tom ”VA? VÄNTA LITE, JAG PRATAR I TELEFONEN” hördes från köket. ”Din lilla pest-apa! Ramla ner i en brunn din jädra dumbom!” utbrast Hanna. ”Nej tack, jag vill inte bli som dig när jag blir stor!” Hanna släppte ut ett skri som påminde lite om hur man kan tänka sig att en stor dinosaurie kunde låta, men inte egentligen, eftersom de antagligen lät mer som stora kycklingar. Vilket hon faktiskt också lät lite som.
Hanna låg på soffan i vardagsrummet och njöt av den tiden hon slapp sin lilla bror, som hade åkt in till stan med sina vänner. Hon började plötsligt tänka på hur tråkigt hon skulle ha nu på sommaren, på hur mycket hon skulle sakna solresorna till alla trevliga land och… ”NEJ MEN NU FASIKEN!” Vitlöksbröd. Spaghetti aglio. Italiensk mat. Hon skulle aldrig kunna äta saker hon gillade igen. Det fanns inte ens någon poäng med att äta isglass längre. Hon drömde sig tillbaka för ett ögonblick och tänkte på förra året, och hur skönt det hade varit att sitta på bron och äta glass i värmen. Det är ju kanske inte lika kul att sitta inomhus i luftkonditioneringens kyla och äta en glasstrut jämfört med att äta den ute på bron.
”Mamma, kan du hjälpa mig med en grej?” ropade Hanna. ”Vad är det?” frågade hennes mamma samtidigt som hon reste sig upp och tog några steg runt hörnet och fram till den öppna dörren. ”Men gud! Vad har du gjort?” Det låg spillt ris över halva köksgolvet, och Hanna undvek det som pesten. ”Tom försökte hälla ut riset framför dörren, men han tappade påsen.” muttrade hon dystert. ”Jag kan inte gå förbi spillt ris eller frön utan att behöva räkna det. Kul, va?” ”Herregud Hanna! Var är Tom då?” Hanna pekade på det öppna fönstret på den sidan av rummet där köksgolvet inte var täckt av små vampyr-störande korn. ”Är du säker att han ska få sin månadspeng längre?” frågade hon. Hon såg så sur ut att hennes bror hade kunnat hälla citronsyra på henne utan att hon skulle ha sett surare ut. Ingen mängd socker, vatten och kärlek i världen hade kunnat ändra hennes citroner till lemonad.
Gårdagens ris-incident var inte särskilt kul för Hanna. Hon hade lugnad ner sig lite under natten, medan hon låg och kollade på gulliga kattvideor. Hon gick upp och skulle precis stiga ur sängen när hon såg det…
”TOM, DIN APHJÄRNA! KOM HIT NU!”
”Knappast syrran, du är fast där inne.”
”DIN ILLER! SLÄPP UT MIG!”
”Varför öppnar du inte bara dörren då?”
”Jag kan inte ens NÅ DEN SIDAN AV RUMMET! KOM IN HIT OCH TA BORT DET DÄR JÄMARNS KORSET GENAST! ”
”Men det är ju så trevligt i vardagsrummet utan dig! Jag kan bestämma vilken kanal jag ser på, när jag går och lägger mig, jag kan äta ditt godis-”
”SLÄPP UT MIG! Vänta- vad gör du?”
”VA FASIKEN! VARFÖR SLÄPPTE JAG UT DIG? KAN DU KONTROLLERA MINA HIMLA GÄRNINGAR NU ELLER?”
”HA! Du kommer såå få utegångsförbud när mamma och pappa kommer hem. Om jag inte messar dem nu…”
”Nej, snälla! Du får halva min månadspeng i ett halvår!”
”Sju månader.”
”Deal!”
”Hanna, du ser ju ut som ett spöke!” Hannas mamma hade precis gjort en otroligt intelligent observation. Hanna stirrade på henne. ”Jag kan inte gå ut i solen. Vad trodde du skulle hända?” ”Men jag menar, finns det inte något sätt för dig att få lite vitamin d i dig? Kanske du ser lite mer hälsosam ut? Om du går ut i solen, menar jag.” ”Brun utan sol?” fnittrade Tom. ”Dra iväg, dumbom.” Hon vände sig om. ”Jag kan gå ut om jag tar ett paraply, antar jag.” sa Hanna och började gå in på sitt rum. ”Kan du inte bara använda solkräm?” frågade hennes mamma. Hanna vände sig om. ”Mamma, du är ett geni och jag älskar dig!” Hon gav hennes mamma en kram och sprang in på sitt rum för att smsa hennes vänner.
Hanna satt inne på sitt favoritkafé och drack kaffe när hennes mobil plötsligt bep till. Hon tog lugnt upp den, men när hon läste vad som stod började hon nästan dunka huvudet i bordet.
Prästen ringde och sa att du var anmäld till konfirmation, den börjar om en månad. Puss puss, love you! <3
-Mamma
Medan Hanna läste om meddelandet pumpade radion ut en låt. Varför var radion så himla skadeglad.
”Sommartider, hej, hej sommartider! Ge mig din hunger, ge mig din hand. Ge mig allt du vill och allt du har! Läppar mot läppar som tar mig i land, och ger sommartider till varann.”
Av Miriam Norgren