Nyheter/Reportage

Ett nytt liv – i ett främmande land

I tre reportage berättar vi historien om Huseen och hans familj, och deras flykt från Syrien till Örnsköldsvik. Del 3.

– Jag känner mig trygg här och jag är säker på att jag kommer att uppnå mina mål här i Sverige.
Så sa Huseen, 20, första gången jag träffade honom. Efter en otrevlig händelse har läget förändrats, men trots det väljer Huseen och hans två bröder att se optimistiskt på en framtid i det nya landet.

I två artiklar har vi berättat om Huseen och hans familj, och deras berättelse om flykten från krigets Syrien till fredens Sverige – med förhoppningen om en trygg tillvaro och en bättre framtid. Här är den tredje och avslutande artikeln.

– Jag tror tyvärr inte att jag vill flytta tillbaka till Syrien. Latakia är mitt hem men för mig är Ö-vik nu mitt andra hem, säger Huseen, och lillebror Osama, 18, håller med.
– Jag tycker om Ö-vik och vill inte flytta härifrån.

Osama går språkintroduktion på Nola-skolan och hoppas kunna börja gymnasiet nästa år.
– Det är lätt att lära sig svenska, om man vill. Och jag hoppas kunna läsa ekonomi på gymnasiet.

Han trivs bra i skolan, men liksom Huseen har han haft svårt att hitta svenska vänner.
– Kanske blir det bättre nästa år då jag får klasskamrater från Sverige.

Storebror Ziyad, 30, har som vi berättat flyttat till Falun med sin hustru Dima, och även han anser att det var bra att de tog sig till Sverige.
– Vi har planerat att stanna här och skaffa familj, men det är inte lätt utan jobb. Vi tycker inte att vi kan planera att skaffa barn just nu, jag vill inte leva på bidrag från socialen och kan inte acceptera att ha barn i ett sånt läge, säger Ziyad som är utbildad elkraftingenjör.

Han har läst svenska och engelska, gått olika praktikprogram och sökt jobb på många företag, men bara blivit kallad till en enda intervju i Stockholm.
– Det är inte lätt att få jobb, jag får alltid frågan om jag har haft jobb tidigare i Sverige. Arbetsförmedlingen verkar kunna hjälpa dem som inte har utbildning, med jobb i restaurang eller liknande. Men de kan inte hjälpa dem som har utbildning. Vi vill stanna och leva här i Sverige för lång tid framöver, men det är inte lätt att leva här om du inte har bra ekonomi. Vi är alltid hemma och det är svårt att integrera med svenskar, på grund av ekonomin. Alla invandrare har samma problem, det går inte att hitta jobb som vi har utbildning för.

Ziyads hustru Dima, utbildad livsmedelsingenjör, har däremot nyligen lyckats få praktik på Faluns kommun som livsmedelsinspektör.
– Jag hoppas att jag får fortsätta, men det är många tester som jag måste klara av. Jag tycker att det har fungerat bra att komma hit till Sverige, men jag hade hoppats att det skulle gå fortare att komma in i samhället, säger Dima.

Den i familjen som helst vill återvända till Syrien är pappa Ali, om det blir någon lösning i det krigshärjade landet.
– Min plats är i Syrien, där kan jag bidra till samhället. När landet ska byggas upp igen behövs alla som har utbildning. Jag har drömmar om att mitt land ska kunna bli ungefär som Sverige, och jag får försöka ta med mig erfarenheter härifrån hem till Syrien.

Ali studerar just nu svenska och samhällsorientering på SFI, men tycker inte att det fungerar så bra. Han anser att undervisningen inte är särskilt god, och att den borde kunna planeras bättre.
– Kanske fungerar det dåligt eftersom det kommit så många flyktingar. Jag tycker inte att det finns någon riktigt bra strategi i undervisningen. Det är också svårt att studera, mina tankar är på andra problem och på ansvaret för familjen.

Ali ser svenskar som snälla och med empati för flyktingar. Men han ser också ett stort problem i att det är så svårt att lära känna svenskar, att komma dem nära inpå. Han upplever hur det skapas små grupperingar av invandrare, något han anser är ett bekymmer.
– Det bildas små samhällen som påverkar det stora samhället. När flyktingar placeras ut borde de blandas mer. Inte eritreaner på ett ställe, somalier på ett annat och muslimer på ett tredje. Det skapar bara problem. Jag saknar en riktig strategi för integration här i Sverige.

Ali föreslår att ensamkommande flyktingar som får uppehållstillstånd borde kunna placeras ut i svenska familjer, hos de som som kan hyra ut ett rum.
– På så sätt lär de sig svenska fortare, de lär sig det svenska systemet snabbare och samtidigt får svenska familjer lära sig om andra kulturer. Det skulle bli en positiv utveckling. Som det är nu blir de placerade i grupper, de bor i Sverige men i hjärnan är de inte i Sverige, säger Ali och pekar på huvudet.

Ali vill också skicka en uppmaning till kommunen att de undersöker om det finns svenska familjer som är intresserade att hysa in flyktingar i sina hem. Han ser invandringen som positiv för det svenska samhället, men då krävs det att de som kommer hit kan få utbildning så att de kan bidra till samhällsutvecklingen.
– Sverige är ett stort land som behöver folk för att det ska fortsätta utvecklas, men integrationen av invandrare går väldigt långsamt. Man måste kunna hitta sätt så att de som kommer hit kan börja jobba med det de har utbildat sig till. Vi behöver er, nu när vi är utan land. Man måste också tänka på att vi kommer från ett land utan regler, till ett land med massor av regler. Vi önskar att vi kan hitta vår plats, och att vi kan bidra till ert samhälle.

”I varje hus finns det vackra blommor, men också ett avlopp.”
(Syriskt ordspråk)

När jag första gången träffade Huseen och hans pappa sa Huseen att han själv inte upplevt någon främlingsfientlighet här i Örnsköldsvik.
– Jag känner mig trygg här och jag är säker på att jag kommer att uppnå mina mål här i Sverige. Jag känner inte att svenskar är rasister.

Visst har det hänt att folk har sagt ”jävla svartskalle” åt honom.
– Det är inte okej att säga så. Jag skulle aldrig säga ”jävla svensk” till någon. Jag vill bo i det här landet och ta hand om Sverige som svensk. I Syrien finns ett talesätt: ”I varje hus finns det vackra blommor, men också ett avlopp”. Det är samma sak som att i varje land finns det bra och dåliga människor.

Under min andra träff berättar Huseen att det hänt något som gjort att han ändrat uppfattning om främlingsfientligheten. En helg nyligen hamnade han och tre av hans vänner i bråk vid en hamburgerrestaurang. Han berättar att det var fler och fler som slöt upp och ville starta ett bråk, någon tog strypgrepp på Huseen och polisen tillkallades.
– Vi har lämnat vårt land på grund av att det var så oroligt, vi vill inte ha bråk här.

Två av hans kompisar fick uppsöka sjukhus, själv kunde han gå hem men hade svår att sova efteråt. Och han tycker inte att poliserna gjorde tillräckligt.
– Nu känner jag mig otrygg, om inte polisen gör något.

Men trots det tråkiga som hänt är Huseen och Osama fast beslutna att fortsätta kämpa på i sitt nya hemland, och sin nya hemstad Örnsköldsvik.
– Jag vill skaffa mig en bra utbildning och drömmen är att öppna eget företag inom export och import, berättar Osama. Om jag kommer in på universitet efter gymnasiet måste jag flytta men jag vill tillbaka hit till Ö-vik sedan, och jag kommer att studera tills jag hittar ett jobb.

Huseen känner att han är halvvägs att nå sitt mål att kunna söka in till universitet i Umeå, Uppsala eller Göteborg.
– Mitt mål är att bli civilingenjör eller industriekonom, eller kanske sjökapten.

Även storebror Ziyad vill se en framtid i Sverige.
– Jag vill stanna här, vi vill skaffa ett liv här. Men om jag inte får ett jobb, hur ska jag göra? I Syrien finns det nog ingen lösning inom 10-20 år, tror jag.

För mamma Wafaa Zarouf är framtiden mer komplicerad, men hon tror att hon blir kvar här.
– En stor anledning att stanna här i Sverige är att barnen är här, säger hon. Jag önskar förstås att kriget kan ta slut hemma i Syrien, för folket skull. Det är inte folkets fel att det är krig.

Huseen – han är precis som vilken annan 20-åring som helst, infödd svensk eller invandrare:
– Jag vill bara ha ett normalt liv. Normalt för mig är att trivas med livet och kunna träffa min familj som betyder väldigt mycket för mig. Jag vill kunna känna att det här är mitt samhälle, jag vill bli en del av det svenska samhället. Jag känner att jag fortfarande är en bit bort – men jag kämpar på.

Publicerat