Det ger mig min klart sämsta idé sedan sist jag fick en:
Att gräva bort färg och spackel från skruvhuvudet med spetsen på en fällkniv.
För vad gör en stackars gammal fällkniv som missbrukas på detta sätt?
Den tänker ”äh, nu skiter jag i det här!” och fäller ihop sig med en snärt.
Problemet är bara att det är nåt i vägen. Kniven stoppas av mitt långfinger – eller, rättare sagt, av benpipan inuti mitt långfinger. (Himla praktiskt att ha en sån där inne, faktiskt! Plötsligt känns det som att mitt högra långfingerben har fått på tok för lite uppskattning genom åren).
Om du någon gång fått syn på en kniv som leker kurragömma i ditt finger, då vet du hur malplacerad den ser ut. Ungefär som en fejk-pil genom huvudet eller en clown-näsa på en revisor. Jag stirrar på den och tänker något i stil med ”det var som sjutton! Vad gör den där inne?”. Ordningsam som jag är sliter jag bort den därifrån – och det blir det sista jag ser av fingret på ett tag.
Jag, som drivit vård-Sverige till förtvivlan vid varje rutinblodprov eftersom de tvingas mjölka mina fingrar för att få ut en enda droppe, nås nu av den glada nyheten att det trots allt finns fullt med blod där inne. Verkligen jättemycket blod! Frågan är bara hur länge till? Enligt mina beräkningar borde jag i den här takten vara tömd inom en kvart eller så, och då blir det ju himla mycket kladd att torka upp. Mitt nästa drag blir därför att spurta bort till vasken i köket och blöda där i stället. Inte så dumt, men när jag väl står där känns den lösningen lite kortsiktig. Och nu då?
”Öh, du!” grymtar kroppen. ”Vad tror du om att svimma?”
”Nej, kroppen!” fräser jag. ”Inte nu! Fy, kroppen! Dum idé! Är det ingen som har en bättre?”
Min fru brukar ofta axla rollen som förnuftets röst, men mitt ogenomtänkta nedkladdande av halva huset tycks ha gjort henne lite skärrad, så hennes första drag blir att försöka torka bort såret med hushållspapper. Det går sådär.
Sen föreslår hon att vi ska ta en sväng till sjukhuset och jag kontrar med förslaget att vi borde binda ett förband först. Det gör vi riktigt bra, för när vi väntat i en timme på akuten är fingertoppen blå. Då lossar vi lite på förbandet, ser fingret skifta färg igen och fortsätter att käka Plopp från väntrummets försäljningsautomat.
Efter knappt två timmar får jag tillfälle att bloda ner ett rum till när en vänlig sköterska kallar in mig, öppnar förbandet, tvättar såret, lägger nytt förband och förvisar mig till väntrummet igen inför själva reparationsarbetet. Klockan 21.05, när jag käkat Plopp i drygt sex timmar, blir jag inkallad på nytt.
”Vad har hänt här då?” frågar doktorn.
”Dåligt utfört renoveringsarbete”, svarar jag ärligt.
Sen får jag beröm för det ”fina snittet” som trots att det hyvlat sig in en centimeter i sidled inte ställt till med så mycket skada, och efter att ha blivit hoplappad får jag åka hem igen; utrustad med en plasthandske att ha på sig i duschen.
Inget ont om den, men visst fick man skojigare presenter av doktorn när man var liten?
Inget ont om den, men visst fick man skojigare presenter av doktorn när man var liten?
Samtidigt är jag lite nöjd – för man framstår ju som en riktig tråkmåns om man hinner fylla 30 utan att nånsin ha besökt akuten.
För min del dröjde det bara 29 år och 11 månader.