Du är här

2017-01-28 - Hörnan

Krönika: TerrorTorbjörn

När du läser det här sitter jag kanske inspärrad i ett amerikanskt häkte.
Den exakta sannolikheten för det är svårbedömd, men alla förutsättningar finns.

Kort efter att detta skrivs ska jag nämligen mellanlanda i USA på väg till Haiti. Miami kommer då att sälla sig till Paris, Wien, Kairo, Buenos Aires och Helsingfors på den imponerande listan över städer vars flygplatstoaletter jag har besökt. Själva städerna, däremot, förblir outforskade.
Det enda som brukar bli riktigt grundligt utforskat under varje mellanlandning är mitt bagage och mina byxfickor.
 
Det vete fanken vad det beror på, men hur mycket jag än kämpar för att se söt och oskyldig ut åker jag alltid dit. Kanske är det allt rött hår och skägg som får folk att börja tänka på Irländska Republikanska Armén och deras fäbless för explosioner? Till och med metalldetektorerna blir nervösa i min närhet och tvingar mig att strippa ända tills jag knappt har några kläder kvar. 
 
Min hemresa från Lettland är ett utmärkt exempel, för där lyckades jag åka fast två gånger på lika många försök. På Rigas flygplats strippade jag av hjärtans lust i förebyggande syfte, men blev lik förbaskat utvisslad av metalldetektorn och föstes åt sidan av en ung herre med babyblå plasthandskar.
Omsorgsfullt började han att smeka mig över hela kroppen, uppifrån och ner, tills han kom till något hårt och avlångt i min ficka. På hans order grävde jag fram två pennor som den unge herrn kontrollerade noggrant för att försäkra sig om att de inte var två kamouflerade granatgevär.
 
Därpå började han klämma mig på rumpan –  och nu blev han misstänksam på allvar. I min högra bakficka upptäcktes nämligen en superskum rektangelformad kub som dessvärre inte var en sjukt vältränad skinka. Den unge herrn, som uppenbarligen aldrig hade sett nåt liknande, vred och vände på manicken för att avgöra dess dödlighet. Sedan spände han ögonen i mig och utbrast: ”Vad är DETTA?”
”Det är ett… öh… gem för en plastpåse” svarade jag och öppnade klämman åt honom. ”Du kan få behålla den om du vill!”
Det ville inte den unge herrn.
 
Några timmar senare, på Arlanda, tog jag mig mirakulöst genom metalldetektorn – men nu var det min väskas tur att åka dit. Så fort hans röntgenbild dök upp på kontrollantens skärm började hon och hennes kollega att viska och peka finger åt honom. Jag snappade upp orden ”det där är vätska” och kände mig förvirrad eftersom jag inte packat ner nån sån. Kunde hon ha sagt ”det där är väska”? Observant – om än lite uppenbart.
När väskan fått passera genom röntgengapet en gång till tog kontrollanten sikte på mig. ”Är den där din?” frågade hon. ”Får vi öppna den?”.
Ut ur väskan skuttade ett par vantar, en påse lindblomste och det misstänkta terrorvapnet:
Ett handstöpt lila blockljus.
För jodå, ljus kan tydligen se ut precis som terrorvätska i en röntgenapparat med gråstarr.
 
Jag skulle kunna ånga på med fler exempel, men du förstår poängen. Och om jag väcker så stor misstänksamhet i relativt o-hispiga länder är frågan hur det ska sluta när jag drar till misstänksamhetens högborg USA i ny, trumpifierad version?
Det skulle nästan kännas diskriminerande att inte åka fast där också.

***
 
För övrigt…
Om du händelsevis blandat ihop mitt resmål Haiti med vulkanön Tahiti, 1000 mil därifrån, så har du det gemensamt med ungefär var tredje person jag pratat med inför resan. Jag ska alltså inte till det världsberömda turistparadiset utan till det orkan- och jordbävningshärjade U-landet. En pytteliten bit av mig hoppas på att flygbolaget ska ha lika dålig koll och skicka mig åt fel håll.
 
Dela med dig av denna artikel på: