I alla människor bor det berättelser, i alla människor finns minnen och tankar. Minnen och tankar om hur det var, hur det är och hur det kommer att bli. Det är väl just det som gör oss till människor. Våra berättelser.
I varje gammal man finns en liten skolpojke och en osäker förälskad tonåring. Ibland måste berättelserna få komma ut. Nu har några av Stig Åke Stålnackes minnen och berättelser pockat på uppmärksamhet och bett om att bli skrivna.
”Nu minns gubben” tar avstamp i det lilla samhället Myckling där Stig Åke växte upp under 40- och 50-talet. Familj, grannar, bybor och vänner porträtteras, och även särlingar som Anna kutikring, Erke och Stora Ström. Förälskelser och en annan svängom på Folkets Park får vi också ta del av.
Självklart berättar Stig Åke också om konstnärsvänner, både blygsamma målare sprungna ur den norrländska myllan som Emil Forman och Johan Björck, och mer svulstiga konstnärer som uppnått vida berömmelse, såsom Bengt Lindström och Peter Dahl. Även Malte Nyberg XII har en given plats i boken.
Merparten av illustrationerna i boken har tecknats av konstnären Bo Alström.
Klassfotot
Här har du kanske ditt liv. Känner du igen dig? Här står du, eller sitter. Sitter på kall bro eller hänger invid läraren. Ja det vill säga, tillhör du de unga så vet du inte mycket om sådana här kort. Inte heller om sådana här miljöer eller människor. Det är nämligen stenålder. Dagens skolkort är ”stylade”, röda kepsar på tvären och hår som burrar mot himlen.
På min tid var det annorlunda. Minns ni som var med? Ja visst. Visst minns ni Karin och Kerstin och Siv? Och nog minns ni Jens och Bo och Lasse? Vi minns dessa eländiga underbara år tillsammans. Det var en tid när allt var möjligt. Ingen verklighet hade kommit in och lyckats strypa några drömmar. Inga skilsmässor, och alla som ville arbeta, och det ville alla, de fick arbete.
Det fanns ohyggliga orättvisor, då som nu. Jag har dem i skinnet och sinnet. Men det var en lycklig tid likt förbannat. Jo allt var som sagt möjligt, och allt blev av. Även om jag inte blev stridsflygare och aldrig polis så blev allting av. Det blev av ordentligt.
Genom högen av ungar, genom dem har livet dragit. En vet jag som är borta. Som dog ung. Så är det alltid, alltid någon. Hos mig var det Lasse som slets bort på två sekunder. Lasse kan aldrig åldras. Men de andra, de blev mer eller mindre levande människor, allihopa. Nån skaffade sig en blomsterhandel i Malmö, nån sålde bilar. Den snyggaste, Linnea, stack till Stockholm och försvann från min horisont och jag saknar henne ibland. Vasti och Astrid och ”Astrid två” och Siv vet jag inte mycket om. De var de blyga och när jag tänker på dem vill jag bara gråta. Var är ni? Var är ni nu, alla ni som var mina närmaste i sju år av folkskola? Nu saknar vi varandra och snart är allting för sent. Idag är vi farbröder och tanter. Med barnbarn och dödsångest. Valium och pelargoner. Det är vi som befolkar vårdcentralernas väntrum.
Men vad jag längtar tillbaka. Tillbaka till stenåldern. Tillbaka till Karin, Kerstin och Siv, Jens, Bo och Lasse, Astrid ett och Astrid två. Det var dom som var min värld. Det var med dom jag bytte rosor och spelade kula. I mitt inre finns de som ett fönster mot livets hemligheter. Om allt detta ljuvliga och smärtsamma minner mig ett gammalt tummat och gulnat fotografi.
/Stig Åke Stålnacke (ur Nu minns gubben)