Väl på plats lyckas jag inte ens ha rumpan på rätt ställe. Jag sätter mig när folk sätter sig och reser mig när de reser sig … men nu sätter sig några medan andra står kvar – och i raden framför hasar två tanter ner på golvet. Vafalls? Vart är det tänkt att jag och min rumpa ska ta vägen?
Jag fastnar mitt i en kompromiss; sätter mig på bänken som letterna intill men pressar pannan mot bänken framför som golvhasartanterna. Sjutton också … nu ser det ju ut som om jag har somnat mitt under bönen! Ändå törs jag inte röra mig ur fläcken förrän resten av församlingen gör det, och då är det redan dags för nästa uppställning. I Sverige brukar det bara bli ett par bensträckare per gudstjänst, men den här mässan påminner snarare om pensionärsgympa i slow motion.
När tanterna framför än en gång glider ner på golvet bestämmer jag mig för att haka på – och ångrar mig så snart knäskålarna nuddar golvvirket. Jag får inte plats! När adamsäpplet pressas mot bänken framför stoppas rumpan av sätet bakom. Mina lår finner sig intvingade i en 45-gradersvinkel som raskt får dem att börja gnälla, och vid altaret mässar prästen på lettiska i ungefär tre veckor till. Mina knän börjar glida åt alla håll och medan resten av församlingen är försjunken i bön sladdar det runt en tresjöpajk på golvet i bänkrad 14 med samma slags självkontroll som Bambi skulle ha haft på hal is om han var berusad.
När vi äntligen kommit fram till ”amen” dröjer det inte länge förrän sisådär femtio pers längst fram i kyrkan reser sig upp och myllrar fram till altaret, där de med sina ryggtavlor bildar ett snillrikt insynsskydd för att kyrkans enda norrlänning inte ska kunna se vad de har för sig.
Efter en stund reser sig min lettiska kollega, så det gör jag också. Hon tar av sig jackan, så det gör jag också - och sen rymmer hon ifrån mig. Hon är på väg fram till folkmassan vid altaret. Jag följer efter men fastnar snart i ett trögflytande lämmeltåg av lettiska tanter. Snart är alla flyktvägar igenproppade och jag föses med strömmen utan att veta vart jag är på väg.
Nu skymtar jag någonting där framme: tre präster framför en krans av knäböjare. Den förste går runt och klappar folk på huvudet och den andre stoppar oblater i munnen på dem. Den tredje vattnar deras svalg ur en bägare och smetar sedan ut allas individuella bakteriekultur med samma trasa.
Tre insikter slår mig samtidigt:
1. Jag befinner mig i en nattvardsprocession.
2. Jag har ingenstans att fly.
3. Jag kommer strax att kyssa 300 lettiska lutheraner.
Kära nån, vad ska frugan säga? Det här är ju en helt ny nivå av otrohet!
Väl framme får jag min huvudklapp, slukar mitt papperskex – och sedan dricker jag vin för första gången i livet. Jag motstår impulsen att frusta ut det över prästens rock eftersom han kanske skulle ta det negativt.
Länge har jag befarat att min alkoholdebut skulle ske nånstans i östeuropa … men kanske inte just i kyrkan.