Du är här

2016-11-12 - Hörnan

Krönikan: Partajandets evolution

Det var en gång ett gäng grottmänniskor som fick för sig att lansera bondestenåldern.
Sagt och gjort: De planterade en massa grejer och pysslade om dem ända tills det blev dags att skörda.

”Shit va mycket käk!” sa nån. ”Asså, vi har jobbat hårt och länge för det här ögonblicket. Ska vi unna oss lite extra av krubbet just idag?”
”Heck yeah!” sa resten, och så var den första festen född.
 
Var den andra festen kom ifrån är jag inte lika säker på, men det här med mat i överflöd tycks ha triggat partysuget i alla möjliga tidsåldrar.
Dags att slakta boskap? Grillparty!
Har alla höns fått för sig att börja värpa samtidigt? Påskparty!
När folk fick kämpa för brödfödan blev den sällsynta chansen att proppa munnen full skäl nog i sig att festa till det. Nuförtiden, när vi svenskar snarare har problem med övervikt, är det kanske inte lika klockrent med obligatorisk festmat som skinka, prinskorv, kalvsylta, tårta, sju sorters kakor och åtta sorters flott … men vanans makt är stor och fet och har ett fast grepp om våra bilringar.
 
Traditionen med kalorifrossa kan spåras ända tillbaka till ur-partyt som stod på tre starka ben:
– Tillgång till något smaskigt.
– Någon slags ansträngning för att nå dit.
– Glädjefnatt över att ha lyckats.
Dock sammanföll de där tre på tok för sällan för att stilla mänsklighetens festfeber. Därför började all världens festprissar och partypinglor försöka rucka på regelverket.
Ur det ursprungliga trebenspartyt reste sig vingliga avkommor som hamstringspartyt, där man sparar käk i månader för att få till ett överflöd att festa bort, och snyltpartyt där man firar gudars eller schlagerdivors prestationer i stället för sina egna. Snart började det att halta runt exotiska avknoppningar som plagiatpartyt, där man firar någon annans högtid, och hittepåpartyt där man tillägnar en egen dag åt semlor, bullar eller annat snask som man vill ha en ursäkt att få trycka i sig. Andra kreativa kryphål är att fira saker som redan hänt (30 år sen jag föddes!”) och saker som inte hänt än (”300 dagar kvar tills vi tar studenten!”)
 
Alla dessa steg, språng och mutationer har tagit oss dit vi är idag:
En tid med fler festtillfällen än det finns dagar på året.
Den typiske svensken är en ateist som ändå firar kristna högtider som jul och påsk och dessutom tar sig tid för anglosaxiska hedningsriter som Halloween. Däremellan firas fars dag, mors dag, barnens dag, kattens dag, alla hjärtans dag, smörgåstårtans dag, kladdkakans dag (som var i måndags) chokladens dag (som är idag) och drick en öl-dagen (joho, den finns visst!).
På helgen firas att det är helg, på fredag fredagsmyser man och på övriga vardagar firas det när arbetsdan tar slut (After Work). 
 
Efter tusentals år består dock grundprincipen att det behövs en positiv ursäkt för att festa till det – och frågan är om vi borde tänka om där? Kring examen, födelsedagar och idrottsegrar är man ju glad ändå. Festandet borde kanske sparas tills vi blir dumpade eller får sparken – för det är ju då man verkligen kan behöva ett partaj.
 
Dela med dig av denna artikel på: