Med röken från brända däck tät över tävlingsbanan kan det inte alltid vara lätt att se var man kör. Det bekymrar inte Team Diego Santos förare Samuel Haga, André Nordin och Robert Eriksson – snarare är det en del av lockelsen.
Sedan 2013 har de tävlat som ett lag i drifting – motorsporten som vissa förknippar med stökiga kvällar i stans rondeller, men som i själva verket handlar om kontroll, disciplin och säkerhet. Och att ha roligt och bränna gummi förstås.
– Den lukten förknippar man med någonting roligt nuförtiden, säger Samuel och berättar att han själv började med sporten 2011, liksom team-kamraten Robert, medan André är veteranen i gänget och startade redan 2006 med att köra mer på tvären än framåt.
Biintresset går dock längre tillbaka än så.
– Det känns som att de flesta som börjat med drifting har testat på vintern i bakhjulsdrivna bilar. Första gången man sladdade var nog på snön med epatraktorn – det var väl på den nivån, säger Samuel och berättar att för den som verkligen vill testa drifting kan en prova-på-dag, till exempel i Härnösand, passa.
Själv provade han drifting på allvar vid en bankörning i Mo i Rana i Norge. Därefter var han såld.
– Du kommer att upptäcka att det är så mycket roligare att köra på en bana, säger André och får medhåll från Samuel.
– Då har man fullt fokus på körningen och det är det man vill. Det är ultimat bilkontroll, säger Samuel och berättar att drifting är en bedömningsmotorsport med vissa kriterier.
I huvudsak handlar det om att hålla en snygg linje och köra jämt och snabbt. Du ska hålla så brett som möjligt men ändå hålla hastigheten och sladda dig, inte svänga, genom banan. Resultatet är ett konstant glidande som, korrekt utfört, även ger upphov till en hel del spår i asfalten när däcken, bokstavligt talat, går upp i rök.
– De håller ungefär två svängar på banor som Mantorp och Gröndal, säger Robert och påpekar att det varierar ganska mycket från gång till gång hur mycket slitage det blir.
Utöver däcken får även resten av bilarna, och därmed även förarna, ta en hel del smällar. Därför är också säkerheten vid tävlingarna hög.
Bilarna är till exempel utrustade med skyddsbur, vajrar för att kunna stänga av batteri och fyrpunktsbälten, medan förarna har full skyddsmundering med bland annat hjälm, nackskydd och flamsäkra overaller.
Teamets tre bilar bär, inte oväntat, spår av många vändor på banorna. Antalet tävlingar de ställt upp i årligen har varierat. Robert har kört SM, André Riksmästerskap och alla har spenderat en hel del tid på lokala tävlingar och tävlingar i området. Nu på senare tid har det dock allt oftare handlat om olika event, snarare än tävlingar som lockat.
På frågan om hur länge de orkar hålla på blir svaret lite flytande.
– Så länge bilen håller, säger Robert och får visst medhåll av de andra i och med att störst andel av tiden de lägger ner på sporten faktiskt går åt till att laga och fixa med bilarna.
– Eller kanske tills vi är 65-70, säger Samuel och fortsätter lite allvarligare.