Tänk om du kunde välja vilka känslor du vill bli av med; stänga av vissa och skruva ner andra till knappt märkbara nivåer. Plötsligt känner du ingen oro längre! Vardagsbestyren klaras av utan höjd puls och riktigt stressad blir du bara vid näradöden-upplevelser i trafiken. Stressens motsats, tristess, märker du inte heller av. Du kan göra ingenting i dag efter dag och ändå inte bli uttråkad. När andra storgråter upplever du bara milt vemod, och det som förr skulle ha mynnat ut i vredesutbrott yttrar sig plötsligt bara som mild frustration. Du uppskattar att ha nära och kära omkring dig men slipper sakna ihjäl dig i deras frånvaro. Du blir inte ens hungrig längre! Magknorret är ett minne blott.
Skönt, eller hur? Kan du komma på en enda nackdel med att slippa allt det där?
Det kan jag – för jag har just beskrivit min egen vardag.
Hur jag blev så himla konstig är en bra fråga. Det har inte alltid varit så, men någonstans mellan tonåren och nutiden började känslostyrkan i mina reaktioner att skruvas ner. Kanske blev jag biten av en radioaktiv dammråtta, kanske är jag bara känslomässigt blockerad. Oavsett orsak präglar det mitt liv. Att slippa undan en massa känslostormar är oftast väldigt skönt – det kan inte förnekas – men det har också fått mig att inse vilken viktig uppgift de här känslorna har.
På många sätt är det de som gör oss mänskliga. Det är med deras hjälp vi kan fördjupa sympati till empati och ge näring till vår medmänsklighet. När du själv inte känner oro blir det alltför lätt att vifta bort den hos andra. När du säger ”jag förstår att du är stressad nu” klingar orden ihåligt om stress för dig bara är ett ord och ingen känsla. Och när du inte längre minns hur det känns att vara hungrig, hur ska du då kunna sätta dig in i hur det känns för någon annan?
Ju känsligare en situation är, desto större är risken att min välsignelse förvandlas till en förbannelse. Om du går igenom en separation utan att i något skede visa vare sig ilska eller tårar gör det situationen ännu värre för ditt ex, för det tolkas som att du inte ens bryr dig tillräckligt för att känna något.
I vissa lägen förväntas vi människor helt enkelt bli upprörda. När dina känslor uteblir framstår du inte som stark, utan som känslokall. Medan vanligt folk fejkar gott humör för andras skull har det i mitt fall gått så långt att jag fejkar dåligt humör av samma anledning.
Tack och lov har jag en av de allra starkaste känslorna kvar:
Paltkoma.
(Och så kärlek, förstås).