Du är här

2016-06-18 - Hörnan

Krönikan: Världens sämsta styrelseskick

Jag är uppvuxen i Trehörningsjö, där hoten om nedläggning av brandkår, skola och vårdcentral ständigt svävade ovanför våra huvuden. Politikerna framstod i bästa fall som korkade och i värsta fall som att de ville bygden illa.

När jag häromåret halkade in i på ett politiskt uppdrag kändes det därför självklart att aldrig ta i ett nedläggningsbeslut med tång.
Ändå sitter jag nu och har varit inblandad i ett sådant.

Eller, rättare sagt, en av mina roller har varit inblandad. Det visar sig nämligen att politik kräver ett visst mått av personlighetsklyvning.
Som politiker i största allmänhet känns det självklart att värna om vartenda arbetstillfälle på landsbygden.
Som ledamot i Omsorgsnämnden, däremot, förväntas jag fatta varje beslut utifrån vad som bör bli bäst på lång sikt för de vårdbehövande och den personal som tar hand om dem – även om det slår negativt mot arbetstillfällena i en bygd.
Som människa, i sin tur, har jag bara ont i magen.
 
Förr tänkte jag mig att politikerna själva hittade på alla dumma beslut som fattades. Nu vet jag att politikernas roll rent tidsmässigt är ganska liten; att de träffas en gång i månaden och för att ta beslut utifrån de förslag som personalen inom verksamheten ägnat sina heltider åt att jobba fram.
I fallet med Mogårn och Sidensjögården serveras ett smörgåsbord av argument från dem som, till skillnad från mig, jobbar dagligen med att hålla verksamheten flytande:
 
Att lokalerna inte uppfyller dagens krav och att en renovering till godkänd standard, som dessutom håller stilen i de 50 år som förväntas av en sådan satsning, skulle bli dyrare än att bygga nytt. Att driftskostnaderna år för år blir ohållbart mycket högre i renoverade lokaler än i nybyggen. Att fler och fler äldre faktiskt önskar att få bo mer centralt, nära sina barn och barnbarn, hellre än nära sitt gamla hem. Att en stor del av personalen på boendena redan nu bor på annat håll och pendlar dit. Att förvaltningen i åratal fått större och större problem att få tag på personal till dessa orter och redan idag tvingas stänga ner platser sommartid för att personalen inte räcker till. 
Vi får höra att ingen kommer förlora jobbet, att personalen i hög grad själva ska få styra vart de hamnar och att kommunen snarast ska se till att det dyker upp ny, jobbskapande verksamhet i lokalerna. Som efterrätt avväpnas vartenda motargument och motförslag som dykt upp under resans gång.
 
Jag stirrar ner på underlaget. Ska jag utgå från att förvaltningens personal har en dold agenda, att de vill sabotera sin egen verksamhet och därför ljuger oss rakt i ansiktet? Nej, det blir ju om möjligt ännu svårare att försvara än att stödja beslutet.
Men hur jag än gör känns det som om jag sviker människor.
 
Hur kan någon gilla makt? Hur står de ut med vetskapen att allt de bestämmer rör om i människors liv? Plågas de inte av beslutsångest och tvivel såväl före som efter varje beslut?
I det här fallet kan jag "trösta mig" med att min röst ändå inte gjort någon skillnad för beslutet – men det tröstar knappast alla som känner sig drabbade.
 
När dagen är slut finns inga illvilliga skurkar att skylla på. Alla har haft goda avsikter, alla har gjort vad det tror är bäst – och likväl är ingen glad. Personal är orolig, folk i bygderna är arga, oppositionen känner sig överkörd och nedläggningsförespråkarna får leva med att vara hatade.
Winston Churchill kallade demokratin för ”världens sämsta styrelseskick – om man bortser från alla andra”.
Nu förstår jag precis vad han menar.
 
 
Dela med dig av denna artikel på: