Krönikan: Vad tror du på?

Självklart hinner jag knappt avsluta meningen förrän någon drar hårt i den himmelska spolknappen och dränker hela landskapet.
”Varför sa du så där?” väser den blivande frun i mitt öra.
Jag skäms, för jag vet ju att hon har rätt:
Mina ord måste ha provocerat vädret!

I Sverige, världens minst religiösa land, är vi många som anser oss för moderna och upplysta för att tro på ovetenskapligheter … men bara om de har med religion att göra.
I hem där ”gud välsigne dig” inte sagts på generationer hörs fortfarande ”peppar peppar ta i trä”. Många tar spökjägaren på större allvar än prästen nuförtiden och oroar sig mer för att jinxa än att synda.
Jag fascineras över hur vänner som bestämt avfärdar vad majoriteten av jordens människor tror på – Gud i någon form – kastar sin skepticism åt sidan inför andra obevisbara företeelser som astrologi och tarotkort.
”Nån gammal gubbe i himlen om ser och hör allt? Löjligt!”
”Nån gammal gasboll i rymden som styr över min ekonomi och mitt kärleksliv? Absolut, det köper jag!”
Tanken går också till en problemtyngd bekant som inte uppskattade när en kvinna lovade att be för honom.
”Som om det skulle hjälpa mig att hon sitter och knäpper fingrarna!” fnös han.
Samme man tvekar inte att hålla tummarna för andra – och verka uppskatta när jag håller mina tummar för honom.
Gränsen mellan det fånigt förlegade och det upplyst moderna dras tydligen mellan tummen och pekfingret.

Vår vidskepelse lever vidare i smyg, och bortom djupsinniga förklaringar om sökande efter mening tror jag att den lugnar våra nerver. Vi känner ett desperat behov av att ha kontroll över våra liv i en värld som vägrar ge oss det. Varje situation som vi inte styr över skapar stress och frustration. Det är därför vi tutar vilt i bilkön, trots att det aldrig nånsin hjälpt, och skriker ”passa då!” för full hals trots att vi vet att tv-skärmen inte kan höra oss. Det är därför vi klär oss i ”turkläder” när favoritlaget ska spela och intalar oss – bara halvt på skämt – att det kan påverka matchens utgång.
Samma tanke bor faktiskt i varje ”farväl” och ”lycka till” som vi skickar med varandra. Även om vi inte tänker på det fungerar våra ord som en vardagsvälsignelse.
Vi tror oss ha gjort slut med tron – men tror gör vi ändå.
Frågan är bara på vad.