Du är här

2016-04-05 - Mitt nya liv

Bloggnytt: Det första steget

Dagen kom då jag hade bestämt mig för att ge mig av. Jag packade mina kläder i en liten väska och mina viktigaste tillhörigheter. Jag var besluten att göra det, fastän jag var rädd för vad som skulle hända mig. Dagen efter rullade den svarta minibussen upp på gården. Smugglaren hade sänt en chaufför som skulle ta mig vidare till gränsen mot Turkiet.

Mamma hade bjudit in alla till huset för att ta farväl. Alla mina syskon var där och det var nu dags att säga hejdå. Min mamma log mot mig och sa att hon trodde att detta skulle bli bra för mig. Men jag såg att hon led av smärta och ledsamhet. Kanske skulle vi aldrig ses igen. Hon sa till mig:
– Min son, du måste vara stark nu. Du kommer att vara ensam.

I bilen satt också tre andra män som också hade tagit beslutet att ge sig vidare till Europa. Resan till Turkiet kostade mig 100 Euro.
Natten började närma sig och det var dags att ge sig av. Trots att det var mörkt och natt så såg man allt klart, för det var fullt månsken. 

När vi närmade oss gränsen vågade inte chauffören köra längre. Vi klev ut ur bilen, tog med våra väskor och började gå mot gränsen. Vi gick i kanske tre kilometer. Plötsligt blev vi upptäckta av gränspolisen och dom började skjuta i luften för att skrämma oss tillbaka. Vi blev såklart jätterädda och började springa. Vi sprang in på en gård med mycket gröna täta växter. Vi gömde oss där i cirka två timmar.

Efter det sprang vi så snabbt vi bara kunde. Kanske det snabbaste jag någonsin sprungit, kanske sprang vi någon kilometer eller mer. Jag har ingen aning för det gick så snabbt och plötsligt var vi där. Mellan gränserna.

Men vi var fortfarande inte säkra för bilen med gränspoliserna hade återigen upptäckt oss och kände igen mig och min väska. Dom skrek efter oss och sköt i luften för att få oss att stanna, men vi stannade inte. Det kunde vi såklart inte göra. Vi sprang och sprang.

Tillslut kom vi till en gård och vi vek av där för att hämta andan lite. Sen fortsatte vi att gå. Jag hade ingen aning om var vi var, jag var törstig och hungrig men vi behövde fortsätta gå. Vi kanske gick i sju kilometer och plötsligt såg vi ett sken ifrån en fabrik. En mjölkfabrik. Personalen där var vana. De ringde säkerhetspolisen som fanns i närheten av en stor flyktinganläggning och strax kom en bil för att ta oss dit.

När jag kom på plats så var den turkiska polisen på plats och dom visiterade mig och mina tillhörigheter. Dom tog alla mina identitetshandlingar och ifrågasatte min vistelse, dom sa till mig:
”Du är terrorist. Du kan inte stanna och vara här.”
Jag försökte förklara för en av poliserna att det inte var min avsikt, jag var bara en ung student som inte ville leva i krig och misär längre.

Äntligen var det dags för oss att sova. Direkt på golvet i en lokal utan tak. Innan jag somnade den natten så såg jag alla stjärnorna.
En dag senare fick jag tillbaka mitt pass och ett nytt ID som gjorde att jag fick förflytta mig i Turkiet lagligt. Men de andra papperna som tillhörde mig, dom fick jag aldrig tillbaka. Jag hade turligt nog en bror som bott i Turkiet i tre år så jag sa att jag kom för att stanna med honom. Dom lät mig gå.

Femton dagar stannade jag kvar i Turkiet. Jag behövde andas, hämta ny energi för detta skulle bara vara början. Det var nu dags att ta farväl av min bror och ge mig av vidare. Den här gången skulle jag till Izmir. Därifrån skulle jag ta mig till Bodrum med buss. Bussresan kostade ungefär 300 svenska kronor och tog fyra timmar. När jag sedan anlände till Bodrum var planen att ta båten vidare till nästa etapp, Kos.
Skulle man skulle överleva eller inte?

/ av Masoum berättat för Jeanette på Gídeå bruk


 
 


 

Dela med dig av denna artikel på: