När samtalsämnet ”nedskräpning” poppade upp på jobbet uppstod dramatik.
Plötsligt förvandlades redaktionen till en stödgrupp för dem av oss (läs: alla) som kände behov av att få tala ut om traumatiserande nedskräpningsminnen.
”Grannen smyger ner sina sopor i min tunna!”
”Min grannes trädgård är full av blöjor!”
”Det hänger hundbajspåsar i träden där jag tar promenader!”
Hur hundbajspåsarna lärt sig klättra i träd vette sjutton, men det stod snabbt klart att bajspåsesightseeing blivit ett vardags(miss)nöje för ohälsosamt många av oss. Tydligen häckar bajspåsarna lite varstans; på vägbommar och i naturreservat.
Marknära skit kan ju vara otrevligt, men välkomnas åtminstone av naturen och förmultnar så småningom. Undrar vad naturen anser om genidraget att konservera bajskluttarna i plast och hänga upp som dekoration?
”Nån ställde en hink med spillolja i vår container!”
”Jag hittade en trädgårdstomte i pappersinsamlingen!”
”Okända kommuntjänstemän slänger sina sopor på min gård!”
Stackarn som trakasseras av sopkastande byråkrater har det inte lätt. Hans garageinfart ligger i centrum och är därför mycket mer populär än han skulle önska. Från sitt fönster kan han beskåda hur tunnhåriga gubbar backar in där, tömmer bilen på sopor och rullar ut igen.
Han får också bevittna hur formellt klädda kvinnor smyger in där, kommer ut med en påse mindre i handen och klackar vidare till kommunhuset.
Det är som om blotta åsynen av en soptunna väcker någon slags urdrift hos vissa av oss; ett okontrollerbart begär att pressa ner allt möjligt i den.
Folk klipper sin trädgårdshäck, funderar på vad de ska göra av kvistarna, lyfter blicken mot skogsbrynet några meter bort – och trycker sedan ner hela majbrasan i en soptunna.
Min fru, som en gång sommarjobbade med att tömma kommunens sopkärl, minns med fasa när några husvagnsturister fyllt en tunna till brädden med sin egen avföring.
Ett effektivt sätt att avskräcka sommarjobbande tonåringar från att någonsin ta ett jobb igen.
Kollegan med den centrala infarten plågas dessutom av att hans husvägg är så himla lik en pissränna – åtminstone efter ett par glas eller sju. En kväll tröttnade denne blide man på skvättandet.
”Var bor du?” frågade han.
”Domsjööö”, sluddrade pissaren.
”Bra!” vrålade min kollega. ”Då ska jag fara dit och pissa på ditt hus!”
Hämndaktionen har ännu inte blivit av, men jag kommer självklart skvallra så snart det händer.