Krönikan: Ordets makt rockar fett

När du läser det här rör sig mina tankar, genom tid och rum, från mig till dig via det skrivna ordets magi. Trots att du kanske aldrig har träffat mig vet du plötsligt hur och varför jag tänker som jag gör kring det här ämnet. Du kanske inte håller med mig, men du förstår mig. 
I detta nu löper det en en bro mellan mig och dig.

Sådana broar är livsviktiga för mänskligheten.
Hela vår resa från grottor och hyddor till storslagna civilisationer har kunnat ske tack vare vår förmåga att dela tankar och idéer med varandra. Världens viktigaste framsteg var varken hjulet, järnet eller glödlampan, utan språket i sina båda former. Det talade ordet, som gjorde det möjligt att dela med sig av komplex kunskap, och de skrivtecken som gav varje ny generation möjlighet att bygga vidare på kunskapen från de tidigare.

På språkets broar kan såväl tankar som känslor ta sig fram – och språket släpper fram dem i tusen olika gestalter. Som tal och skrik och viskningar. Som skämt och allvar, skäll och tröst. Som böcker, tidningar och seriemagasin. Som teater, film och spel. Som sagor, poesi som musik. Vissa känslor finner hem i klara toner, andra i en röst som brister. Vissa bor i Pavarottis gudaröst, andra i Bob Dylans släpiga stämma. 

Varje gång en god tanke eller känsla lyckas ta sig över bron blir världen lite bättre. För om du kan få mig att se dina tankar för vad de är, i sitt rätta sammanhang, kommer jag aldrig att kunna håna dem. Och om du kan få mig att förstå vad du upplever, till den grad att jag nästan kan känna vad du känner, kommer jag aldrig att kunna avfärda dina känslor.
Språket är den enda bro som håller för sådana känslor att vandra på. Med dess hjälp kan jag förmedla vad jag själv känner i skrivande stund, eller känslor som jag någon gång känt och som får nytt liv när jag präntar ner dem – men det kan lika gärna handla om att återge en fantasifigurs aldrig upplevda känsla inför en påhittad situation. Ordens förmåga att ge liv åt skeenden som aldrig skett, och minnen som ingen bär på, vittnar om vilken makt de har.

Som du förstår tänker jag mycket på språkets makt, och på hur viktigt det är att vårda det. På att inte yttra giftiga ord som lämnar svårläkta sår, och på att inte dränera stora ord på sitt värde genom att använda dem alltför lättvindigt.
Jag tänker på hur vi dömer folk utifrån hur de pratar; på hur vi skiljer invandrare från svenskar och arbetare från akademiker.
Jag tänker på hur jag själv mixar byråkratisvenska med ord som fetnajs bara för att förvirra folk i dömartagen.
Jag tänker på att inte krångla till mitt eget språk i onödan, eftersom jag har sett hur ”fint” språk används för att stänga ute alla som inte vet vad ord som ”kontext” betyder.
Jag tänker på allt det här – och jag hoppas att du också gör det.
För språket må vara chanslöst i ett slagsmål, men det dominerar allas våra liv.