Ja, jag talar förstås om när vår undulat Nashi fick en ny kompis.
Nykomlingen Riri vände verkligen upp och ner på hans tillvaro. Nashi var först skräckslagen, därpå nyfiken, sedan grinig, därefter synbart likgiltig – och på den femte dagen kom vi på de två undulaterna med att leka duvor.
Turturduvor, alltså.
Jag ställer mig skeptisk till att de är från Australien, för den där kysstekniken var helt klart fransk.
Nationalitetsförvirringen blir väl inte mindre av att de bor i Sverige och har japanska namn, valda av en matte som fick för sig att träna japanska när normalt folk i hennes ålder tränade tjuvrökning och sånt. Nashi betyder päron, eftersom Nashi är grön som ett päron, och Riri betyder lilja eftersom Riri är blå som en lilja … som är blå.
Varför inte blåklint, undrar du? Jo, då skulle vi ha en liten pippi vid namn ”Yagurumagiku” och stadens ambulanskår skulle ha fått två dödliga tungvrickningsolyckor på halsen.
Nu när fåglarna funnit varann får vi lov att hålla våra persienner stängda varje morgon, för så snart solens första strålar dyker upp inleder de där två en livlig diskussion kring världsproblem eller Stryktipset eller nåt. Även med nerdragna persienner slår deras debattlust till i god tid före frukost.
”Det var enklare när vi hade tama sniglar” mumlar jag och fästmön till varandra och trycker varsin kudde över öronen.
Och jodå, visst var det så: Hittebarns-sniglarna Charlie och Banarne var tysta och snälla ända tills de fick för sig att inte överleva vintern. (De var faktiskt tysta och snälla även efteråt). Dock har jag lättare att identifiera mig själv med våra undulater, för faktum är att de påminner en hel del om mig själv som barn. Jag var också pytteliten och vikte stor del av min tid åt bajsande. Jag gav också ifrån mig konstiga läten (och tro´t eller ej, vissa av dom kom faktiskt från munnen). Dessutom hade jag en fäbless för mat, för färgglada, pinglande grejer och för att gnaga på den bur jag satt i.
Nej nej, jag skämtar inte! Min bur kallades för ”spjälsäng” och i familjens förråd kan man fortfarande se märken där mina små hamstertänder gnagde sig genom träet.
Så när vi en dag får barn, kommer de alltså bete sig ungefär som … en undulat?
Det låter ju inte så svårt!
Det blir precis som att ha en stor undulat utan bur och utan balans som växer okontrollerat, inte kan äta själv, inte kan hålla upp sitt eget huvud och skriker även när alla persiennerna är nerdragna.
Jamenjust, nu minns jag varför vi hittills nöjt oss med sniglar och sånt.