2009 och 2010 vann Claire Martin "Best vocalist" på Brittish Jazz Awards och hos jazzklubben Perdido visade hon varför. Hon besitter inte bara en suverän jazzröst - lite mörk, lite raspig - hon har också en tajming och en frasering av högsta klass. Och hennes självklara sätt att ta scenen i besittning visar på både säkerhet och rutin.
Vid pianot bevisade Lynne Arriale varför hon alltid belönas med strålande recensioner. Hon är helt enkelt en briljant pianist och hon bjöd på rader av imponerande solon, som om det var världens enklaste sak. Kvällens mest finstämda stund kom också med Arriale ensam vid flygeln när hon framförde sin egen "Arise", en hyllning till alla räddningsarbetare som riskerade, och offrade, sina liv vid terrorattentatet 9/11 i New York. Synd bara att gästen som satt på Bruxrestaurangens allra gnissligaste stol inte kunde sitta stilla i fyra minuter.
Kvällen i övrigt bjöd på musik från framförallt en rad kvinnor, som Nina Simone, Ella Fitzgerald, Debbie Harry (Blondie), Sarah Vaughan och Joni Mitchell. Jazz av internationell toppklass men också samba, blues, negro spiritual - och en härlig variant av George Harrisons "Here comes the sun".
Claire Martin och Lynne Arriale backades upp på ett stensäkert sätt av Martrin Sjöstedt på bas och Daniel Fredriksson på trummor. Tyvärr så fick vi inte se och höra amerikansk-koreanska saxofonundret Grace Kelly som låg utslagen i rummet bakom scen, akut magsjuk. Grace Kelly är bara 22 år men har bland annat hunnit utses till Bostons främsta jazzartist hela fyra gånger. Med henne på scen hade konserten fått ytterligare en dimension, men även utan henne blev det en kväll av yppersta internationella klass.
Trist bara att inte fler ö-viksbor inser detta, publikantalet var i minsta laget.