Sedan sitter han där, i mitt knä, som om det vore den naturligaste saken i världen – och i det ögonblicket känns det så för mig också.
En liten flicka lånar min bläckpenna och ett par ark ur anteckningsblocket som hon går loss på av hjärtans lust, och när hon smakat ordentligt på pennan gör hon klart för alla att det är hennes tur att ta plats i mitt knä.
Jag och fotografen Daniel Varella blir kvar i klassrummet så länge att Clayton, som visat oss runt, både hinner börja leta efter oss och ge upp sökandet.
Jag får förklara att jag blev kidnappad i ordets sannaste bemärkelse: Nappad av kids.
Ute i korridoren skvallrar musik från disneyfilmerna ”Herkules”, ”Tarzan” och ”Skönheten och odjuret” om den musikal som barnen övar flitigt inför. När vi går ut på bakgården överröstas tonerna av skratten från skolans lekpark. Här, tänker jag, skulle jag inte ha något emot att låta mina egna barn gå en vacker dag.
Platsen påminner till förväxling om en fin svensk förskola – men en sak skiljer.
Stängslet runt skolgården är inte byggt för att hålla barn inne, utan för att hålla någonting hotfullt ute. Och plötsligt ser jag dem: Tecknen på att allt inte står rätt till just idag.
En blick som flackar lite.
En fröken som går lite för fort genom korridoren.
Föräldrar som börjar dyka upp för att hämta sina barn, trots att det är nästan två timmar kvar av dagen.
De små ska hem till en annan verklighet. Till den slum där maffian har kontrollen – och där familjerna förlitar sig mer till drogkungars beskydd än till polisens.
– Vi måste åka snart, säger Clayton. Maffialedaren i det här området blev mördad i natt. Folket här tror att det var polisen. Därför tänker de gå bärsärkagång i grannskapet ikväll och ställa till med kaos. Men de vill inte att vi ska komma till skada, så de har förvarnat oss och bett oss att stänga skolan tidigare.
Orden får tiden att sakta in lite. Jag försöker ta in dem, försöker förstå hur kramarna och skratten och mordet och hämnden kan vara en del av samma vardag.
På väg ut ur skolan ser jag en ung fröken sitta i ett svagt upplyst mysrum och läsa en saga för storögda, knäpptysta barn. Jag hoppas att hon ska hinna fram till det lyckliga slutet – för sådana verkar sällsynta bortom sagans värld.
”Vill du ha lite te? Eller juice?”
Receptionisten som ställer frågan har ingen brådska. Än finns det tid.
Jag dricker min juice i lugn och ro, i väntan på den förödelse som ska komma.