Så började en annons som ploppade upp på diverse säljsajter i augusti.
Min fästmö ställde glatt upp på att bli uthängd som soffbödel trots att det rådde relativt stor konsensus kring soffans förestående hädanfärd.
Inom ett dygn var soffan såld, men blev inte hämtad förrän en vecka senare – och eftersom det dök upp en ny soffa innan dess fick den avskedade soffstackaren tillbringa sin sista tid hos oss i tamburens trånga skamvrå.
Samma öde drabbade kort därefter min gamla pojkrumssoffa som under uppväxten haft ett ärofullt extraknäck som säng, men som på senare år fört en tynande tillvaro som utfyllnad på balkongen. Den såldes till ett par som dök upp vid vår tröskel utan vare sig bil eller släpvagn. Deras storslagna plan var att bära soffan i en dryg kilometer genom Bonäset – och de skulle säkert ha lyckats om de inte gett upp efter 20 meter.
Hur som helst måste man beundra ambitionen.
Efter det tog min lovande karriär som soffsäljare slut lika tvärt som den hade börjat. Jag är säker på att jag kunde ha gått långt om inte en stigande efterfrågan kvävts av ett sviktande utbud (läs: jag hade redan sålt allihop).
Operation Soff-flytt ingick i Operation Omflytt som i sin tur löd under Operation hopflytt. När nån (hon) flyttar in hos nån annan (mig) gäller det att stuva om tillräckligt mycket för att det nya, gemensamma hemmet ska kännas just gemensamt.
Därför har vi tagit oss för att vända upp och ner, och sen upp igen, på vartenda rum.
I juni sov vi ihop på soffan i vardagsrummet och i juli hade vi skilda sovrum; jag i en fönsterlös skrubb och hon ute på balkongen. I augusti sov vi på varsin madrass på sovrumsgolvet, och när september kom hade en dubbelsäng klämt in sig själv mellan oss och golvet.
Under den här tiden har vi kånkat så många kilo möbler att golvet börjar se nött ut och släpat bort tillräckligt med kartong för att fylla en återvinningscontainer på egen hand.
Vi har skruvat ihop en säng, två nattduksbord, tre lampor, fyra små lådor, fyra ännu mindre lådor, två pytteskåp, två bokhyllor, ett soffbord och en stor fet soffa. Vi har avnjutit känslan när du inser att ni, trots alla försiktighetsåtgärder, skruvat ihop halva Ikeabygget bak och fram … för att inte tala om känslan när det händer igen senare samma dag.
Vi har också försökt experimentera fram tekniker för att hamra så tyst att grannarna inte stormar in med facklor och högafflar.
Vi har ägnat två dygn åt att skrapa tapet och två veckor åt att komma över den traumatiska upplevelsen. Vi har spacklat, putsat, gråtit lite och av bara farten tapetserat om sex garderobsdörrar och ett kök. Vi har möblerat om i vartenda rum och varenda låda – men framförallt har vi haft roligt medan vi härjat på.
Nu, med facit i hand, är jag övertygad om att hur man inreder inte alltid är lika viktigt som att man gör det tillsammans.