Hörnan

Krönikan: Oavgjort mellan helgon och skitstövlar

Det finns två sätt att bli illa omtyckt.
Det ena är att göra allt fel – och det andra är att göra all rätt.

Vetenskapen har sagt sitt i frågan: Instinktivt tycker vi lika illa om helgon som skitstövlar eftersom båda gör oss på dåligt humör.
Skitstövlarna gör det genom att vara just skitstövlar. 
Helgonen, i sin tur, gör det genom att få oss att framstå i dålig dager jämfört med dem.
 
Visst känns det som om vi har ett problem här? Önskan att bli sedd som en bra person är en grundbult i den mänskliga naturen … och samma mänskliga natur får oss alltså att rynka på näsan åt den som försöker vara en bra person. Som människa vill jag vara lyckad, uppskattad, omtyckt, respekterad eller åtminstone accepterad – men jag blir rent ut sagt provocerad om nån annan har fräckheten att försöka uppnå samma sak.
Alla dina försök att göra det rätta kommer alltså att provocera den som inte redan gör likadant. Att vara öppen med din tro kan provocera oss som misstänker att du ser ner på alla som inte tror som du. Att inte svära kan provocera fram arga svordomar hos oss som känner att du hotar vår gudagivna rätt att använda fula ord. Motion blir en personlig förolämpning mot soffpotatisarna – och varje vegetarian blir genom sin blotta existens en pik mot köttätarna.
Frågan, oavsett om den uttalas eller ej, är alltid densamma:
”Tror du att du är bättre än mig, eller?”
Det tror du knappast – men det borde du nästan. Varför skulle vi göra val som att äta rätt, träna hårt, leva nyktert, handla rättvisemärkt, ge till välgörenhet eller jobba ideellt om vi trodde att det gjorde oss till sämre människor? Du ska inte tro att du är bättre än någon annan – men du kan och bör tro att dina val är bättre än deras. Varför skulle du annars välja som du gör? Om du anstränger dig hårt för att göra det rätta så har du all rätt att känna stolthet över det.
 
Precis som de flesta andra försöker jag vara en bra person, men det gäller att ligga lågt med det. För att inte provocera bör man hålla sig till att skylta med sina brister, inte med sånt man faktiskt är stolt över. Mitt liv som absolutist är ett exempel. Självklart inbillar jag mig att mitt val är bättre än alternativet – och självklart skaver mitt val lite hos alla vänner där alkohol är en central del av det goda livet. När kollegorna ordnar öl- och vinlotterier på arbetstid känns det som om min blotta närvaro kan vara nog för att sabba stämningen.
Min nykterhet slår nämligen in en kil i den lilla spricka av dåligt samvete som är knutet till drickandet, på samma sätt som vältränade vänners gymrapporter saltar mitt dåliga samvete över att vara otränad. 
Ofta förknippar vi också andras goda val med ansträngning eller uppoffring, samtidigt som vi inte tycker att vår egna var så värst svåra att göra.
”Livet som absolutist är jättelätt, så det klarar väl alla av? Regelbundna träningspass, däremot, måste ju vara rena rama självplågeriet!”
Så låter det i mitt huvud trots alla bevis på motsatsen; att ni friskusar ofta längtar till träningen och att ni vinälskare inte alls skulle njuta på samma sätt av ett torrlagt liv.
 
Tänk om vi skulle ta och göra tvärtom?
Vi kan fortsätta lägga stor vikt vid alla goda val som andra gör, men i stället för att låta oss nedslås av dem kan vi tydliggöra att vi beundrar dem. Ett klimat av ömsesidig beundran, hellre än ömsesidigt missunnande, underlättar för var och en av oss att känna stolthet över de goda val vi själva gör.
Och det, govänner, är vi för fasen värda.
 
Publicerat