Så nu gör jag det enda rätta och ställer frågan direkt till dig:
Vem är du?
Hela mitt liv har jag fått höra att du är allsmäktig och god, men hur jag än vrider och vänder på världsbilden förstår jag inte hur du kan vara bådadera. Alltet blir bara rimligt och begripligt för mig om världen antingen skulle styras av en genomgod gud med begränsad makt eller en allsmäktig gud med mänskliga fel och brister.
Jag grubblar över den där gången när syndafloden dränkte världen. Fanns det inget sätt att komma åt rötäggen på jorden utan att samtidigt offra alla näktergalar, rådjur, kattungar och ofödda barn? Och om nu alla måste dö, hade det inte kunnat ske mjukt, med en enda tanke, så att de slapp plågan att se sina nära och kära drunkna omkring sig? Det hela vore lättare att ta till sig om det var så att du blev tvingad av lagar som vi människor aldrig hört om.
Jag grubblar också över den där gången när Jesus dog för våra synder; för att vi brutit mot dina regler. Varför var det inte möjligt för dig, som är både allsmäktig och genomgod, att förlåta mänskligheten med ett enda ord? Fanns det ingen lösning inom allsmäktighetens gränslösa ram som var mer human än att tvingas se sin egen son torteras ihjäl?
Jag tänker på alla skapelsens köttätande djur, som bara kan överleva genom att döda, och på kattens lek med råttan. Sist men inte minst tänker jag på oss som du kallat skapelsens krona.
Vi är skapade till din avbild, eller hur?
Då borde det väl inte finnas något i oss som inte också finns i dig?
Jag lyckas inte förstå varför en skapare som är genomgod och felfri skulle forma en spegelbild som är så full av fel och brister att själva ordet ”mänsklig” har blivit synonymt med vår förmåga att fela.
Kanske är jag helt enkelt för dum för att se helheten, och därmed för dum för att vara religiös. Vissa av dina talespersoner här på jorden verkar tycka att det är fel att ens ställa de här frågorna, men jag kan inte tänka mig att du skulle ta illa upp för att dina avbilder använder den tankeförmåga du gett oss i gåva. Många uppmanar mig att ”ha förtröstan”, som det heter: Att tro blint utan bevis och intala mig att allt som inte verkar begripligt är det ändå. Men jag klarar inte av att nöja mig med det – och att döma av kyrkans tynande tillvaro i landet känner många fler som jag.
I spåren av ett sekel med enorma framsteg för vetenskapen, som gett oss svar på tusentals urgamla frågor kring livet, universum och allting, har en nytt slags tänkande slagit rot hos människor.
Folk nöjer sig inte längre med att tro, utan kräver att få veta. Det ställer helt nya krav på en Gud som länge hållit en låg profil. En gud som visar sig privat men aldrig offentligt, som håller sig till mirakel som inte kan bevisas, som prisas när sjukdomar går över efter bön men som aldrig tystar tvivlare genom att bota en amputerad.
Det är ännu en sak jag inte lyckas förstå, Gud. Varför lämna minsta tvivel hos alla oss som så gärna vill tro på dig?
Jag kan förstås inte kräva några svar, men jag tror att det vore bra för relationen mellan dig och alla människor om vi redde ut det här. Jag önskar verkligen att det skulle ske.
Världen ser nämligen ut att vara i skriande behov av en god, allsmäktig gud just nu.