Den höga takhöjden i huset är en sak jag aldrig varit beredd att tumma på. Jag känner att det är lättare att andas med lite rymd omkring mig. Dock är det aningens komplicerat. Stegar och ställningar har fyllt upp vårt vardagsrum sedan väggarna restes. En byggnadsställning är naturligtvis bekvämast, men de är också dyra att hyra, svåra att flytta då det finns en massa annat i vägen och tar upp stor plats. Därför har vi mest hållit oss till stegar och egenhändigt konstruerade lösningar – som ett två meter högt torn av lastpallar (som vi har rätt många av vid det här laget).
Bortsett från att taket är svårt att nå så ställer även väggarna till det. Gipsskivorna måste skarvas i höjdled och då de inte är fasade i över- och underkant blir det svårare att få en fin övergång med spacklet. Det går, men det har tagit tid. Att måla innebär också ett kontinuerligt flängande i vertikalled med penslar och rollers som gett min snabbmatsgödda röv (byggmat) ytterligare större dimensioner. Späck, muskler, trasiga leder och en trött hjärna, det är vad jag utgörs av just nu.
Tack och lov är byggstadiet där vi siktar uppåt snart klart, och kvar återstår bara ett lager färg och lister, någonting som måste göras i en annan ordning än jag först trott.
När jag skulle till att mål det andra lagret färg noterade jag nämligen att trycket från stegen gör att den annars supermatta färgen blir lite blankare, vilket ser ut som svaga fläckar på håll, så när det sista lagret målas måste vi vara klara med allt i högre höjd för att kunna måla uppifrån och ner och därmed få en yta utan skavanker. Taklisterna måste med andra ord upp innan jag kan göra klart väggen. Jätteintressant information för andra än Martin och mig. Verkligen. Men sån är jag just nu. Bygge, bygge, bygge. Nämnde jag att hjärnan är trött.