Krönikan: Hur skum är jag egentligen?

Vafasen? Jag har ju tömt varenda ficka… och halskedjan tog jag av redan igår, bara för att vara på den säkra sidan.
Ändå: Underkänd av en dörrkarm. Skammen svider. Jag står redo att backa tillbaks och ta av resten av mina kläder, men stoppas av säkerhetskvinnan framför mig.
Hon ber mig vänligt att göra min bästa majstångs-imitation, och så snart jag brett ut armarna börjar hon tafsa på mig. 
Jag är först osäker på om jag känner mig kränkt eller smickrad, men ordet jag söker visar sig vara ”kittlig”. Eftersom antastarkvinnan inte hittar annat än skinn och ben får jag traska vidare.

På SAS-flyget till Sankt Petersburg märks min skumhet mest på flygvärdinnornas ordval när jag ska kliva av. De säger ”hej då!” till min kollega och ”good bye” till mig. Jag ser alltså inte svensk ut! Vad kan jag annars likna med mitt bleka fejs och röda skägg? En vampyrtomte eller en irländsk taliban?
Under dagarna i Ryssland fastnar jag faktiskt inte i en enda säkerhetskontroll (främst eftersom det inte finns några att fastna i) men så fort det vankas hemresa blir det trubbel.
Vid flygplatsens första kontroll lyckas jag åka fast redan innan jag klivit fram till den. Jag står 20 meter bort i väntan på min bortsprungna kollega, börjar bli uttråkad och får för mig att ta en panoramabild av flygplatsens häftiga innertak.
Aja baja! En säkerhetskvinna klampar fram till världens sämste spion och tvingar mig att radera mitt farliga innertaksfoto innan det hamnar i orätta händer.
Oops. 
Självklart väntar samma kvinna på mig när det är dags att passera kontrollen. Jag hamnar i onåd direkt genom att placera väskan liggande i stället för stående på röntgenrullbandet (tänk hur illa det kunde ha gått!) och får sedan specialbehandling. Medan min kollega smidigt glider igenom kontrollen intill får jag lägga fram plånbok, mobil och glasögonfodral för inspektion hos min nya nemesis.
Först beordrar hon mig att öppna fodralet och sen kräver hon att få se en bild på min flickvän. Mer exakt vill hon att jag ska tända mobilskärmen och bevisa att mobilen inte är av den exploderande sorten, men när min käresta ler mot henne på skärmen veknar hon förstås.

Vid biljettkontrollen lyckas min kollega än en gång glida igenom friktionsfritt – men för mig som är ett steg bakom tar det stopp.
Ryskan i biljettkassan tittar på min biljett och ser nervös ut. ”Two minutes”, säger hon. ”Baggage control”.
Vad hon menar får jag aldrig veta, för det där visar sig vara de enda fyra engelska ord hon kan, men hon vill varken kolla igenom väskan eller släppa iväg mig. Jag får kliva ur kön och vänta i fem minuter innan hon ger tillbaks biljetten.
Det dröjer en hel minut innan jag åker fast igen; i passkontrollsbåset. Killen på andra sidan glasrutan tar emot pass och biljett utan ett ord, tittar på dem och ringer ett samtal. Efter vad som känns som en halvtimme böjer jag mig fram och ställer en fråga jag slipat länge på:
”Problem?”.
Han tittar upp.
”No”, säger han och låter mig gå.
Intressant! Kanske fastnade han i ett privatsamtal med sin mamma och glömde bort mig.

Att det bara är just mig det är fel på blir extra tydligt när jag hamnar bakom en amerikan i kön till nästa flyg. 
Biljettkvinnan tar emot hans biljett och hajar till.
”Är det fel biljett?” frågar han.
”Ja”, svarar hon, ”Men det är okej. Jag fixar det.”
Wow! Hur kan jag göra för att bli lika poppis? Så snart vi lyft börjar snubben dessutom snarka så högt att alla får hörselskador, men han blir inte gripen för det heller.
Ibland är livet så himla orättvist.