Krönikan: Snålfällan

Han verkade lite överrumplad, som om det faktiskt var en fråga han inte fått förut. Svaret yttrades efter viss tvekan.
”Ja … det skulle väl vara om man är överdrivet försiktig på ett sätt som begränsar ens liv.”
Där kom det. Ett expertutlåtande, svart på vitt:
Jag var fast i snålfällan.

Jag påstod häromveckan att vår formbara personlighet är en kombo av två sorters beteenden. De som vi lägger oss till med för att de tilltalar oss – och de som vi lägger oss till med bara för att de är raka motsatsen till hur vi absolut i-n-t-e vill vara. Du som fasar för smuts riskerar att backa ända in i pedantfällan och rädslan att verka gnidig kan få oss att spendera mer än vi har. Så länge jag kan minnas har två liknande antiheter präglat mig mer än andra:
Antilättja och antislöseri.

Det har tagit sig olika uttryck från år till år. I lågstadiet nöjde jag mig med att spara den enda valuta jag hade tillgång till – mitt lördagsgodis. Vecka för vecka växte godismängden tills den fyllde en tvåliters glassförpackning … men så en dag ersattes godiset av en tjuga per vecka att själv köpa snask för. Det hade jag aldrig hjärta att göra. Jag planerade i månader för inköpet av en Serieparaden-tidning för 27 spänn, men när det kom till kritan kunde jag inte fullfölja det heller. Alla tjugor samlades i en hög som ligger i botten på något sparkonto än idag.

I sexan, enligt det självstudiesystem som rådde i Tresjöskolan, gjorde jag bort hela läsårets plugg på en termin bara för att se vad som skulle hända. (Men nej, jag slapp ändå inte skolplikten på våren). Följande somrar roade jag mig med att klippa långt gräs, kort gräs, torrt gräs och blött gräs, rensa rabatter, skrapa färg, kratta gravar, skura campingtoaletter och plocka kanadagåsbajs, men jag gjorde aldrig något för lönen. I gymnasiet började jag jobba extra efter skolan, men allt gömde sig på ett konto och stannade där.

16-årsdagen innebar också att jag fick flytta hemifrån, till en hyra på 1500 kronor, och det gav mig chansen att snåla på allvar. Jag ersatte bröd med knäckebröd, återanvände hushållspapper och lät varmvattnet på toa stå urkopplat för att spara el. Att fika med vänner var uteslutet eftersom det kostade pengar och prylköp gick fetbort av samma skäl. Jag finslipade snålandet tills min månadskostnad för mat, hygien och kläder var nere på 250 kronor. Bidragen på 2260 kronor räckte därmed till att lägga undan pengar.

Så extremt ser det inte ut idag – men jag fortsätter skuggas av skuldkänslor när jag spenderar ”onödiga” pengar. Av rädsla för lättja jobbar jag för 7an och Star of Hope, extraknäcker som kontaktperson och nämndsledamot, gör en tecknad serie och skriver Laurentsio Pettersons biografi – men jag äter fortfarande fil och lågprismüsli till lunch eftersom det känns onödigt dyrt med en köpt sallad. Skuldfiltret låter mig bara lägga pengar på andra och fritiden delas in i punkter att bocka av för att skapa känslan av att jag ”får saker gjorda” även där. Att det är överdrivet vet jag om, men jag vet också att jag mår dåligt av att bete mig på något annat sätt … så jag låter tvångstankarna hållas.

Det, govänner, är vad mina värsta antiviljor har gjort med mig. Nu bollar jag över frågan till dig:
Vilka antiviljor präglas du av?
Hur, och hur mycket, påverkar de dig?
Berätta gärna.