Jag är nämligen ensam på bygget i helgen. Inte för första gången visserligen, men så där pirrande roligt är det inte att spackla och slipa själv i två dagar. Jag har till och med börjat prata med mig själv. Mer än vanligt. Jag pratar om att min spacklingskompetens kommer att bli vida känd och beundrad och att jag vinner spacklingsolympiaden. Att folket jublar och att jag får ta emot miljoner i prispengar. När de frågar vad jag ska göra för alla pengar ler jag hemlighetsfullt innan jag kastar huvudet bakåt och gapskrattar vansinnigt – de ska ju gå till att anlita någon annan att spackla.
